Skelört

(Chelidonium majus L.) Fam:. Papaveraceae

Danmark Svaleurt, Storbrittanien Greater Celandine, Estland Harilik vereurmarohi, Finland Keltamo, HollandStinkende gouwe, Island Svölujurt, Lettland Liela strutene, Litauien Didžioji ugniažole, Norge Svaleurt, Polen Glistnik jaskółcze ziele, Ryssland Чистотел большой, Tyskland Schöllkraut,

Förr använd inom folkmedicinen.



 

LIVSFORM: Flerårig (perenn).

Hjärtblad: Äggrunda (längd 6–8 mm), skaftade. Nervatur synlig. Kala frånsett bladskaft.

Örtblad: Framkommer ett och ett, först nästan runda med mer eller mindre flikig bladkant, sedan tredelade och så småningom parbladiga, ljusgröna och tunna. Bladundersidor grågröna, långhåriga. Bildar en övervintrande, parbladig, kraftig rosett.

Övrigt: Fullvuxen planta 30–80 cm, grenar och bladstjälkar långhåriga, ganska bräcklig. De gula blommorna sitter i flocklik ställning om 2–6 stycken, lång blomningstid. Växtsaft orangegul (speciellt roten), som innehåller ett flertal giftiga alkaloider. I färskt tillstånd ger ca ett halvt kg sjukdomssymptom. Torkad ofarlig. Oangenäm lukt.

Utbredning, växtplats och betydelse: Tämligen allmän i Götaland och Svealand för att sedan avta norrut. Trädgårdar, parker, gårdsmiljöer, skräp- och ruderatmarker samt myrstackar/myrstigar. Näringsrika miljöer.

Biologi: Förökas genom att vilande knoppar bryts av från rottoppen, men framför allt genom frön, som gror såväl vår som höst. Fröna sprids av myror som äter den olja som finns på fröet vid fästpunkten i frökapseln, fröet lämnas sedan, vilket förklarar varför aren ofta växer utmed myrstigar.