LIVSFORM: flerårig (perenn) ormbunksväxt.

Tidigt vårstadium: Ett 4–6 ledat, vitbrunt, ihåligt, ogrenat skott (längd 10–20 cm) med ett 1–4 cm långt, klubblikt sporax i toppen, utvecklas under tidig vår.

Sommarstadium: Då de sporbärande vårskotten vissnat, utvecklas sterila, upprätta till nedliggande "julgranslika" gröna stjälkar (längd 20–40 cm) med fyrkantiga sidogrenar.

Utbredning, växtplats och betydelse: Allmän i hela landet. Åkrar, vägkanter, banvallar, skräp- och ruderatmarker samt stränder. Störst möjlighet till utveckling på lite fuktiga, mindre bördiga marker/fläckar, där den kan förorsaka betydande skördeförluster genom konkurensfördel.

Biologi: Ljuskrävande. Sprids huvudskligen genom ett mycket djupgående ( 50–75 cm), underjordiskt system av krypande jordstammar med små, runda, svartbruna knölar (3–4 mm) varifrån sidoskott utvecklas. Arten går in i en viloperiod under hösten.

Övrigt: Arten är betydligt mindre giftig för betesdjur än kärrfräken (E. palustre). Denna art har inget vårstadium för enbart sporbildning utan utvecklar direkt en grön, mindre grenig stjälk (längd 20–60 cm) med sporax som utvecklas i toppen under maj och juni. Fräken innehåller bl.a.tiaminas, som är ett ett enzym som bryter ned B-vitaminet tiamin i djurkroppen, vilket leder till en hämning av acetyl coenzymeA-bildningen, en viktig produkt i cellens ämnesomsättning. I färskt tillstånd är växten osmaklig och undviks följaktligen på betet, varför förgiftning nästan uteslutande sker genom inblandning i grovfoder. Växten ratas i allmänhet även i torkat tillstånd. En inblandning på ca 20% i hö anses som dödlig dos för häst. Allt fräkenhaltigt foder bör användas med försiktighet även om känsligheten tycks variera en hel del mellan olika djurslag (nöt och häst mest känsliga).