Foto: T v renkavle i höstsäd, t h invasivt bestånd av jätteloka. (© P. Widen, © F M Stendahl)
Här beskrivs över 200 av de ca 250 vilda växtarter i den nordiska floran med egenskaper som gör dem till potentiella ogräs (se vänstermarginalen). Dessa arter utgör ca 10 % av den svenska gräs- och örtfloran. En del arter är mycket allmänt förekommande beroende på sina egenskaper medan andra är mer knutna till en viss livsmiljö. Som växtodlare måste man alltid vara medveten om att förändringar i val av gröda och odlingsmiljö kan innebära förändringar i ogräsfloran och att nya arter får möjlighet att göra entré som ogräs, medan andra däremot minskar i frekvens eller rent av försvinner. Ogräsfloran har alltså genom tiderna ständigt anpassat sig. Se vidare "Ogräsflorans förändring genom tiderna".
Foto: T h våraspekt 2019 av rödplister på åkermark som ej bearbetats efter skörd av majs föregående höst, t v blommande skott rödplister. (© E Fogelfors, © H Fogelfors)
I vilken omfattning de uppträder på en viss plats varierar ofta från år till år, men även artsammansättningen kan variera. Avgörande är väderförhållanden, växtplatsens beskaffenhet och hur vi påverkar den genom olika kulturåtgärder. Det hela kan liknas vid en serie av nät (ett slags såll) med olika maskstorlekar som beskriver miljöförhållanden, hur (t. ex. markbearbetning, gödsling, bekämpningsmetoder, skördemetod ) och vad vi odlar (t. ex. ett- eller fleråriga grödor med olika kokurrensförmåga och hur dessa kombineras i en växtföljd). Den vilda växtens egenskaper (ogräsen) bestämmer sedan om de kommer igenom nätmaskorna och i vilken omfattning. Avgörande för artens framgång blir t ex växtsätt (konkurransförmåga), om arten är frö- eller rotspridd, frönas groningsbiologi och livslängd. Avgörande för dessa opportunistiska arter är helt enkelt att passa tiden för den mest gynnsamma uppkomsten. På åkern är det då i förhållande till grödan. Detta medför att vissa arter blir vanliga som ogräs i vissa situationer medan andra inte alls kan etablera sig utan att någon förutsättning förändras eller att förändringen innebär att en art missgynnas och då till och med helt kan försvinna som ogräs i en viss miljö eller odlingssituation.
.gif)
Ogräsflorans sammansättning styrs av möjligheten till god utveckling av förökningsdugliga plantor. Detta illustreras i figuren ovan där 15 arter lagts i det övre sållet. När man skakat på sållet ser man vilka arter som i detta exempel faller igenom och alltså kan bli besvärliga ogräs.
Ogräsflorans sammansättning och totala mängd är alltså ständigt stadd i förändring. Vissa arter/artgrupper gynnas av dagens odling och har då ökat i frekvens och utbredning. Andra har blivit mindre vanliga som ogräs på odlad mark. Vissa dröjer sig kvar så gott det går i åkerkanter eller i andra störda miljöer i landskapet (t.ex. stränder, rasbranter, vägkanter) tills de kanske får en ny chans i ett förändrat odlingssystem. Andra är ”nykomlingar” och på frammarsch i den svenska floran. Pågående klimatförändringar påverkar också detta mönster av samspel mellan mer eller mindre störda miljöer i odlingslandskapet (se vidare Ogräsflorans förändring genom tiderna under"Läs mer/Fördjupning").
Foto: Bestånd av gängel i trädgårdsland, infällt blommande skott. (© E Fogelfors)
De mått som anges på hjärtblad i artbeskrivningarna hänför sig till den tidpunkt (stadium) när man tydligt ser de första örtbladen. För örtbladens del är det när två eller fyra örtblad tydligt utvecklats, beroende på om bladen kommer enkeltvis eller parvis hos arten i fråga. Stora variationer förekommer då tillväxten starkt påverkas av tillgång på, t ex vatten och näring, där plantan växer, vilket också återspeglas i angivna plantlängder.
De latinska växtnamnen följer Svenska kärlväxter av Thomas Karlsson (Svensk Botanisk Tidskrift 91: 241– 560).