Åkerfräken

(rävrumpa, grangräs, krypfräken, puggerocka, täpperocka (Sk.), ) (Equisetum arvense L.) Fam:. Equisetaceae

Danmark Ager-Padderok, Storbrittanien Field Horsetail, Estland Põldosi, Finland Peltokorte, HollandHeermoes, Island Klóelfting, Lettland Tiruma kosa, Litauien Dirvinis asiuklis, Norge Åkersnelle, Polen Skrzyp polny, Ryssland Хвощ полевой, Tyskland Acker-Schachtelhalm,

(Bildmaterial från Biopix.dk.)

Som medicinalväxt är åkerfräken ett gammalt universalmedel. Den är också ett av våra äldsta polermedel för tenn och silver då åkerfräken innehåller mycket kiselsyra. Lägger man den i vatten några dagar får man ett växtskyddsmedel som anses skydda för svampangrepp. Vid växtfärgning ger åkerfräken en kraftigt gul färg. Av växten kan också beredas ett slags örtte. I alla dessa användningsområden är det de gröna sommarskotten som används.

Retzius skriver i Flora Oeconomica Sveciae (1806) om åkerfräken: " I wattensjuka ängar och åkrar är detta et elakt ogräs, hälst det kryper wida kring med sine långa rötter, och då dessa dels gå djupt, dels ökas af sönderslitne rötter, står det näppeligen at utrota utan genom tilräckelig och wäl underhållen dikning, hwarigenom bottensyran aldeles uttappas"

Se även fräken-arter.



 LIVSFORM: flerårig (perenn) ormbunksväxt.

Tidigt vårstadium: Ett 4–6 ledat, vitbrunt, ihåligt, ogrenat skott (längd 10–20 cm) med ett 1–4 cm långt, klubblikt sporax i toppen, utvecklas under tidig vår.

Sommarstadium: Då de sporbärande vårskotten vissnat, utvecklas sterila, upprätta till nedliggande "julgranslika" gröna stjälkar (längd 20–40 cm) med fyrkantiga sidogrenar.

Utbredning, växtplats och betydelse: Allmän i hela landet. Åkrar, vägkanter, banvallar, skräp- och ruderatmarker samt stränder. Störst möjlighet till utveckling på lite fuktiga, mindre bördiga marker/fläckar, där den kan förorsaka betydande skördeförluster genom konkurensfördel.

Biologi: Ljuskrävande. Sprids huvudskligen genom ett mycket djupgående ( 50–75 cm), underjordiskt system av krypande jordstammar med små, runda, svartbruna knölar (3–4 mm) varifrån sidoskott utvecklas. Arten går in i en viloperiod under hösten.

Övrigt: Arten är betydligt mindre giftig för betesdjur än kärrfräken (E. palustre). Denna art har inget vårstadium för enbart sporbildning utan utvecklar direkt en grön, mindre grenig stjälk (längd 20–60 cm) med sporax som utvecklas i toppen under maj och juni. Fräken innehåller bl.a.tiaminas, som är ett ett enzym som bryter ned B-vitaminet tiamin i djurkroppen, vilket leder till en hämning av acetyl coenzymeA-bildningen, en viktig produkt i cellens ämnesomsättning. I färskt tillstånd är växten osmaklig och undviks följaktligen på betet, varför förgiftning nästan uteslutande sker genom inblandning i grovfoder. Växten ratas i allmänhet även i torkat tillstånd. En inblandning på ca 20% i hö anses som dödlig dos för häst. Allt fräkenhaltigt foder bör användas med försiktighet även om känsligheten tycks variera en hel del mellan olika djurslag (nöt och häst mest känsliga).