Maskros

(ogräsmaskros, lejontand, mjölkblomster, smörblomster, svinros, kopiss, gubberos, hajtand (Boh.), munkhuvud (Dalsl.), skallnacke (Ög.), svinblomma (Gotl.), svinmila (Sk.), Äggblomster, ) (Taraxacum sect. Ruderalia ) Fam:. Asteraceae

Danmark Mælkebøtte, Storbrittanien Dandelion, Estland Võilill, Finland Voikukat, HollandPaardebloem , Island Túnfífill, Lettland Arstniecibas pienene, Litauien Paprastoji kiaulpiene, Norge Løvetann, Polen Mniszek pospolity, Ryssland Одуванчик лекарственный, Tyskland Löwenzahn ,

Maskros är samlingsnamnet för en mycket variationsrik växtgrupp där gruppen ogräsmaskrosor är störst och av många mycket illa sedd i gräsmattor, vallar och betesmarker, medan andra anser att den snarare framstår som en nyttoväxt eller överlevnadsväxt. Unga, ljusa blad ger en C-vitaminrik sallad, men beskare än ruccola. Bladen kan också användas vid växtfärgning och som te eller så kan man jäsa blommorna till vin, vilket åter blev lagligt 1994. Roten rostades förr till kaffesurrogat under kristider. Den kan också kokas eller stuvas. Roten är bl.a. rik på inulin. Växtens vita mjölksaft innehåller bl.a. urindrivande ämnen (på franska kallad pissenlit=sängvätare). Vissa maskrosor innehåller förhöjda halter av kautschuk (latexmjölk). På 1950-talet var maskrosen föremål för korsningsförädling, men trots uppnådda halter på upp mot 25 % (latex) blev det ingen kommersiell användning. Bilindustrin har på senare år åter börjat visa intresse av bildäck framställda av kautschuk från maskrosrötter ("Taraxagum"). Namnet maskros nämns första gången i Svensk botanik år 1802, alltså ett ganska modernt namn, som syftar på de små, svarta insekter (trips) som brukar finnas i blomkorgarna med sin rika pollen- och nektarproduktion. Maskrosens förmåga att överleva och stå emot har också gjort den användbar som symbolväxt. Under andra världskriget var den motståndsrörelsens symbol i Norge och i Sverige har den blivit symbol för miljöpartiet.



LIVSFORM: Flerårig (perenn)

Hjärtblad: Stor variation: runda, ovala, spadlika till äggrunda (längd 4–7 mm), skaftade. Mittnerv tydlig undersida. Kala.

Örtblad: Framkommer ett och ett, blad 1–3: ovala till omvänt äggrunda med hel till tandad kant samt blad 4 och följande: flikigt till parflikigt med tunglik till långsmal kontur (gäller plantor från frön och rotbitar). Blad från äldre plantor långsmala, ofta oregelbundet flikiga, kala eller glest håriga.

Övrigt: Fullvuxen planta med kraftig bladrosett. En blomkorg med gula blommor sitter ensam i toppen av stjälken (10–30 cm hög), som är bladlös och ihålig. Hela växten innehåller mjölksaft.
 .
Utbredning, växtplats och betydelse: Idag mycket allmän i hela landet. Åker, trädgårdar, fleråriga grödor (t.ex. äldre vallar), dikeskanter, vägslänter, på de flesta typer av gräsmarker samt skräp- och ruderatmarker. Arten trivs på alla typer av jordar, men särskilt på näringsrik lerjord. Endast plantor från äldre rötter/rotdelar kan ge ogräseffekter av betydelse kvantitativt eller kvalitativt. Detta gäller särskilt äldre vallar samt hårt betade gräsmarker. Inget problem i växtföljder med huvudsakligen ettåriga grödor så länge marken plöjs. Men arten gynnas av reducerad jordbearbetning.

Maskrosen räknas som en av de viktigare vilda växterna i en överlevnadssituation. Både bladen, blomkorgarna och roten är ätliga (kallas ibland för "fusk-ruccola"). Arten är också viktig för insekter (bl.a. bin) genom en riklig pollen- och nektarproduktion.

Biologi: Kraftig pålrot som kan nå ett djup av 50 cm. Förökas med vindspridda frön som gror under hela växtsäsongen. Första året utvecklas en bladrosett. Följande år går den vanligen i blom. Avbrutna deler av pålroten kan bilda nya plantor från vilande knoppar längs hela pålroten, till skillnad från t.ex. skräppor. Frönas livslängd i marken ca ett år.  

Maskrosor kan föröka sig  med frön utan befruktning/pollinering, apomixis (av grek. apo fri från och mixis parning),  vilket innebär att inte någon omkombination av arvsanlag sker. Detta ger då upphov till en avkomma av likadana individer (kloner). Genetisk variation kan dock uppstå även hos apomikter genom mutationer, vilket kan ge nya former som sedan förökar sig. Man talar om "apomiktiska småarter". Maskrosens systematik blir än mer komplicerad då småarter också kan föröka sig sexuellt. Växtgruppen maskrosor är samlingsnamnet för 12 olika artgrupper (sektioner) med ca 1000 smårter, där gruppen ogräsmaskrosor (sect. Ruderalia) är störst och omfattar flera hundra apomiktiska småarter. Sammanlagt finns ca 1000 småarter i de olika artgrupperna.