Renkavle

(Alopecurus myosuroides Huds.) Fam:. Poaceae

Danmark Ager-Rævehale, Storbrittanien Black-grass, Estland Roti-rebasesaba, Finland Rikkapuntarpää, HollandDuist, Island Knjáliðagras, Lettland Pelastišu lapsaste, Litauien Pelinis pašiaušelis, Norge Åkerreverumpe, Polen Wyczyniec polny, Ryssland Лисохвост мышехвостниковый, Tyskland Acker-Fuchsschwanzgras ,

Ursprungligen från Medelhavsområdet och idag ett verkligt stort problem i många europeiska länder t.ex. Storbritannien, Belgien, Frankrike och Tyskland då den lätt bildar resistens mot ogräsmedel. Har historiskt spridits med framför allt gräsutsäde. På frammarsch i Sverige.

Se även kärrkavle. Angående kontroll finns mycket gemensamt med flyghavre och åkerven.



 

LIVSFORM: Ettårig (vinterannuell).

Blad 3–6 mm breda, kala och framkommer rullade, bladkanter och översida sträva, bladlister tydliga, bladslidor kala, svagt sträva, vanligen till större delen öppna, den övre något uppsvälld, den nedre rödviolett. Snärp 3–5 mm långt, rundat. Bladöron saknas.

Fullvuxen planta: Något tuvad med vid basen knäböjda strån (längd 20–60 cm). En-blommiga småax med utskjutande borst, samlade i axlika, spensliga, täta, mjuka, cylindriska vippor (längd 4–8 cm, bredd 3–6 mm) avsmalnande i båda ändar, först blågröna senare violettbruna.

Utbredning, växtplats och betydelse: Tämligen allmän–sällsynt i Götalands och Svealands jordbruksbygder. Åkrar (särskilt lerjordar, ursprungligen mest på sandjordar), vägkanter samt skräp- och ruderatmarker. På frammarsch och förekommer numera ända upp mot Mälardalen men framför allt i stora delar av Skåne och på Gotland, nu också mer frekvent i Östergötlands och Västergötlands slättbygder. På 1930-talet förekom den nästan uteslutande på Gotland, norra Öland samt västligaste Skåne. Möjligheten till utveckling är störst i höstsådda grödor/kulturer, som höstvete och höstkorn, då den är övervägande höstgroende samt i konkurrenssvaga grödor som sockerbetor. Tydligt förknippad med direktsådd och reducerad jordbearbetning (vid direktsådd 80-90 % av groddplantorna från nydrösade frön). Gynnas vidare bl.a. av ökat maskinsamarbete och ett allt varmare klimat. Ger vid riklig förekomst betydande skördeförluster, inte ovanligt med ett skördebortfall på 25 %. Förblir renkavlen obekämpad kan det bli en halvering av skörden. Fröodling av hundäxing, svingel och rajgäs bör undvikas på marker där renkavle kan förekomma, då fröna svårligen går att rensa bort.

Biologi: Förökas endast med frön, som främst gror under hösten (upp till 80%). Kortare utvecklingsrytm än höstvete, hinner alltså gro och drösa innan vetet skördas. Groningen stimuleras av ljus. Mycket riklig fröproduktion som mycket väl kan ligga mellan 20 000 - 30 000 frön per m². Ca tre veckor efter blomning är fröna grobara. Frönas livslängd i marken 3–5 år. Fröna klarar ej av biogasprocessen, medan fastgödsel och ströbädd medför att grobara frön sprids vidare. Vad beträffar flytgödsel är bilden oklar. Hö till hästar från första års vallar är en spridningsrisk då skörden ofta sker efter att grobara renkavlefrön bildats. Vid ensilering av vall dör däremot fröna. Tilläggas ska att fröna inte klarar passagen genom flermagade djurs mag- och tarmkanal (d.v.s. nöt och får). Vad beträffar enkelmagade djur är bilden oklar (d.v.s. häst och svin).

Se även Gräs i Kulturlandskapet