Åkertistel

(gårtistel, korntistel, stingskalle, ) (Cirsium arvense (L.) Scop.) Fam:. Asteraceae

Danmark Ager-Tidsel, Storbrittanien Creeping Thistle, Estland Põldohakas, Finland Pelto-ohdake, HollandAkkerdistel, Island Þistill , Lettland Tiruma usne, Litauien Dirvine usnis, Norge Åkertistel, Polen Ostrożeń polny, Ryssland Бодяк полевой, Tyskland Acker-Kratzdistel ,

Linné skriver 1749 att "Fröhus-dunet brukas af den fattigom för fjäder i sängkläder". Han skriver vidare i Svenska Floran (1755) om åkertistel: "Växer överallt på åkrar och odlade ställen, överallt förföljd".

Se även krustistel, kärrtistel, vägtistel



LIVSFORM: Flerårig (perenn).

Hjärtblad: Ovala (längd 8–15 mm), något köttiga, oskaftade. Mittnerv tydlig. Kala.

Örtblad: Framkommer ett och ett, groddplantan bildar rosett med vanligen ovala till avlånga blad, så småningom parflikiga och vågiga med mer eller mindre utvecklade tornar i kanterna. Bladskivor ovan ofta kala, under gråvitt filthåriga.

Övrigt: Fullvuxen planta (längd 50–130 cm), stjälk rikt bladig, något kantig och fårad, upptill grenig och ofta ullhårig. Stjälk saknar vingkanter och taggar. Utbildar ett djupgående rotutlöparsystem, som ofta breder ut sig i horisontella våningar ned till ett djup av mer än 50 cm, d.v.s under normalt plöjningsdjup. Jämfört med kvickrot ger därför enbart stubbearbetning på hösten sämre bekämpningseffekt för tistels del. Efter något års etablering kan rotutlöparna från ett tistelbestånd sprida sig flera meter i sidled under en växtsäsong. Lodräta rötter från dessa utlöpare kan sedan nå två till tre meter ner i marken, vilket bl.a. gör den torktålig. Från knoppar på rotutlöparna utvecklas ljussökande skott som bildar ovanjordiska bladrosetter som ofta snabbt upplöses genom skjälkarnas sträckningstillväxt. Vid fortsatt tillväxt utvecklas blombärande skjälkar som upptill är rikt grenadll. Blommorna kan vara pupurröda till ljust violetta och sitter samlade i klaselika knippen. Doftar något. Arten är mycket variabel när det gäller hårighet, bladform, flikighet, taggighet etc.

Utbredning, växtplats och betydelse: Allmän i nästan hela landet frånsett nordligaste Norrland. Åker och gräsmark, åker- och vägkanter, gårdsmiljöer, banvallar, skräp- och ruderatmarker samt stränder. Inte lika vanlig i trädgårdar, som ofta sköts tillräckligt intensivt för att missgynna åkertisteln. Störst problem i framför allt mer konkurrenssvaga grödor som vårsäd och ärter. Gynnas av plöjningsfri odling/ reducerad jordbearbetning och ensidig spannmålsodling. Arten är lättbekämpad med herbicider, särskilt fenoxisyror. I ekoodlingen har den därför fått en renässans som ett mycket besvärligt ogräs, vilket ofta kan orsakar betydande skördeförluster. Minskad användning av framför allt fenoxisyror har även inneburit ökande problem inom det s.k. konventionella jordbruket.

Biologi: Oftast skildkönad (tvåbyggare), d.v.s. han- och honblommor på skilda plantor. Förökas framförallt med underjordiska rotutlöpare, men även med frön. Dessa är försedda med en fjäderpensel och kan normalt spridas med vinden inom en radie av 20-30 m. Frönas groning stimuleras av ljus och kan vara groningsdugliga redan tio dagar efter blomning. Livslängden i marken ofta <3 år (någon direkt fröbank byggs alltså inte upp). Åkertisteln har lägst energi i sina rötter 3-7 veckor före blomning. Kort efter blomningens början är förråden åter fyllda (se kompensationspunkt under ovanstående rubrik Kontroll/Art).