Här presenteras grunderna i ogräsens ekologi och biologi. Ogräsflorans sammansättning är den sammanlagda effekten av klimat, ekologiska samspel och mänsklig aktivitet. Hur kan vi hålla ogräset under kontroll? Vilka är de vanligast förekommande växtarterna, som idag kan uppträda som ogräs? Samtliga arter som i det här sammanhanget är aktuella finner du sedan under rubriken "Ogräsbeskrivningar". Dessutom tas här också upp några arter, som vi bör hålla ögonen på med tanke på de pågående klimatförändringarna. Odlingssäsongen har blivit ca 3 veckor längre i södra Sverige sedan 90-talet. Det har inneburit ökad odling av framför allt fodermajs, vilket t.ex. gynnat en art som hönshirs. Mildare vintrar har också medfört ökad odling av höstsådda grödor, som ökat problemen med vanligtvis höstgroende arter som t.ex. renkavle, åkerven och råttsvingel. Den senare speciellt i gräsfröodlingar. I klimatsammanhang bör också söderifrån i sen tid inkomna arter som svinamarant, malörtsambrosia och lindmalva nämnas. Vad beträffar de senare arterna har importen av vildfågelfrö också varit av stor betydelse (se under rubriken "Aktualiteter").


Begreppet ogräs

I äldre tider användes själva ordet gräs rent allmänt för örtartade växter. Ogräs betydde alltså "oört" (jfr. danskans ukrudt och tyskans Unkraut).

Ogräs kan kort och gott sägas vara en arts plantor som uppträder på en plats där de inte är önskvärda med tanke på platsens användning.

När plantor av en kulturväxt (t.ex. stråsäd) uppträder där de inte är önskvärda, t.ex. som spillplantor i en oljeväxtgröda, är stråsäden att betrakta som ogräs. Grannens hallon blir också ett ogräs när de växer in i din rabatt. Detsamma gäller t.ex. brännässlan när den växer i en betesvall. Men om den istället växer i alkärrets kväverika miljö är den inte att betrakta som ett ogräs. Begreppet ogräsarter är alltså lite missvisande, men sedan är det ju så att vissa arter i våra ögon väldigt ofta är på fel plats samtidigt som vissa av dessa arter i lagom mängd kan vara till nytta men också en prydnad.

I Sverige förekommer ca 250 växtarter vars plantor, under rådande klimat- och odlingsförhållanden, kan uppträda som ogräs på åker och i trädgårdssammanhang. Dessa arter utgör ca 10 procent av vår vilda ört- och gräsflora. De är de första som dyker upp vid naturens återerövringsarbete av störd eller uppodlad mark. Man skulle kunna säga något av växtrikets första insatsstyrka i naturens "läkande" arbete. Därför är det viktigt att plantera eller så de växter eller den gröda man vill odla på ett sådant sätt, att ogräset inte får någon chans eller åtminstone svårare att växa.

Se vidare läsning gå till avdelningen "Läs mer / Fördjupning" och artiklarna "Vad är ett ogräs?", "Ogräsflorans förändring genom tiderna" och "Ogräsflorans nykomlingar".

Varifrån kommer alla de arter vars plantor kan uppträda som ogräs?


Ogräsens betydelse och påverkan


  • Ur vilda ogrässläktingar har flera kulturväxter utvecklats t.ex. sockerbetan ur strandbeta och alla våra kålväxter som blomkål, brysselkål, grönkål etc. ur vildkål. Egentligen har väl alla våra grönsaker utvecklats från vilda växter.

  • Ökad biologisk mångfald innebär föda (frön och nektar) och skydd för en rad pollinerande och/eller rovlevande insekter samt fågelarter. Många ogräs är viktiga nektarkällor för dagfjärilar och pollinerande bin och humlor. En helt ogräsfri miljö är alltså inte någon speciellt gästvänlig miljö för dessa smådjur och insekter men också en dålig affär med tanke på bekämpningskostader. Ogräsen kan förhindra att dina odlade växter blir uppätna genom att locka skadedjurens fiender till trädgården. Nyckelpigor och blomflugor hjälper till att hålla bladlössen i schack, medan jagande jordlöpare trivs bland lite ogräs. En riktigt välstädad trädgård saknar de milöjer som dessa rovdjur behöver.

  • Giftiga substanser kan skapa problem vid fältmässig köksväxtodling (t.ex. nattskatta) och i vallfoder samt på beten. Smörblommor, sprängört och stånds är exempel på arter som är giftiga för betande djur. Törel-arter och odört är giftiga för både människor och djur. Växtsaft från jätteloka kan ge brännskador och eksem i kombination med solljus.

  • Pollen från gråbo, malört och malörtsambrosia kan framkalla allergier.

  • Genutbyte genom korsbefruktning mellan ogräs och närbesläktade kulturväxter kan medföra försämrad kvalitet hos skördeprodukten t.ex. korsning mellan åkerkål och rybs samt genmodifierad raps och vilda korsblommiga ogrässläktingar.

  • Ogräsen konkurrerar om näring och vatten som annars kunde komma kulturväxten till godo och kan då skymma grödan, som då inte kan nå full fotosyntes. Skörden minskar. Globalt är bortfallet ca 10 %.

  • Riklig förekomst av ogräs innebär dels allvarliga skördesänkningar t.ex. genom liggsäd, dels att grödan torkar långsammare och att skördearbetet går långsammare, vilket medför ökade skördekostnader. Till detta kommer också kostnader för den direkta ogräsbekämpningen.

  • Skördens kvalitet kan också påverkas genom t.ex. mindre spannmålskärnor, sämre fodervärde och att en del ogräsfrön är mycket svåra att rensa bort i vissa grödor (t.ex. gräsfrö). Illasmakande ämnen kan påverka mejeriprodukter negativt. Det föreligger också en risk för att vissa växtsjukdomar överförs till kommande års grödor.

  • Värdväxter för växtsjukdomar och skadedjur, t.ex. svampsjukdomen klumprotsjuka angriper korsblommiga växter, säväl ogräs (t.ex. åkersenap) som odlade (t.ex. raps, kålrot). Efter ett angrepp bör man låta 6 - 7 år förflyta, innan korsblomstriga växter åter kan odlas på platsen. De korsblomstriga ogräsen måste givetvis hållas efter under tiden. Många ogräs är också värdväxter för nematoder. Knölsyska kan exempelvis föröka potatisnematoder. Vidare kan stråbassjukdomar på kvickrot och betbladlus på svinmålla nämnas. Många virussjukdomar kan också föras vidare med ogräs.

  • Inom den folkliga läkekonsten har många växtarter använts som vi idag mest betraktar som ogräs. Glöm heller inte bort att många vanliga ogräs både är ätliga, smakliga och näringsrika. När du rensar i trädgårdslandet så ta gärna undan en del ogräs för att användas i matlagningen t.ex. våtarv som förr såldes på torgen under namnet krasse. Det modena köket har idag också fått upp ögonen för en rad s.k. ogräs som nu till och med odlas komersiellt. Många arkeologiska fynd tyder också på att arter som pilört, svinmålla och åkerspärgel under långa tider använts som människoföda. (Se "Läs mer / Fördjupning").

För vidare läsning gå till avdelningen "Läs mer/Fördjupning" och artiklarna "Ogräsens betydelse på gott och ont" samt " Giftiga och olämpliga växter".



Foto: Kornvallmo i mognande oljeväxter (raps). (H. Fogelfors ©)


Vilka egenskaper krävs för ett framgångsrikt ogräs

Ogräsfloran genomgår ständig förändring och anpassning. Framgången hänger på att passa tiden för uppkomst med tanke på klimatförhållanden och de odlingssystem och de odlingsåtgärder som används och då krävs egenskaper som:


  • att kunna överleva våra vintrar,

  • att fröna gror tidigt och snabbt på våren (plantorna riskerar då å andra sidan att förstöras vid t.ex. såbäddsberedningen),

  • att rötter och gröna, assimilerande blad utvecklas snabbt,

  • att arten är högvuxen med högt sittande, ljusexponerade blad och med relativt stora, näringsrika frön (t.ex. blåklint, dån, flyghavre, pilört och åkersenap).

  • att skotten får god ljustillgång genom klängande växtsätt (t.ex. snärjmåra och åkerbinda).

  • att arten är skuggtålig, t.ex. våtarv med sitt nedliggande växtsätt.

  • att groning och utveckling av nya plantor är möjlig under en stor del av året (t.ex. korsört, lomme, maskros, harkål, skräppa-arter och snärjmåra). Detta ger arten fler etableringsnischer än om groningen endast kan ske under en begränsad del av året, då det kanske råder torka eller att grödan är allt för konkurrenskraftig.

  • att kunna fullborda sin livscykel i konkurrens med en gröda innan den skördas och på så sätt bygga upp en fröreserv i marken (fröbank).,

  • att kunna gro vid rätt tidpunkt när tillväxtförhållandena är goda och konkurrensen från annan växtlighet eller en gröda är liten. I jordbruks- och trädgårdssammanhang m.a.o. i samband med sådd av grödan eller i luckor av öppen mark som skapats genom utvintring eller andra skador,

  • att kunna bibehålla eller snabbt kunna återbilda rötter och nya, gröna skott efter olika slags jordbearbetning och slåtter. Detta gäller främst fleråriga arter.

  • att kunna bygga upp ett fröförråd/fröbank av olikåldriga frön i marken som en reserv över tiden när odlingssätt, väderlek, parasitangrepp etc. hindrar ny frösättning. Det kan hos fleråriga arter också vara frågan om vilande vegetativa förökningsorgan. Frön av ettåriga arter utan groningsvila är således oförmåga att bygga upp ett fröförråd. Arter av denna typ skulle knappast kunna bli ett ogräs av betydelse i dagens moderna jordbruk. Som exempet kan klätt och råglosta nämnas som förr var två betydelsefulla ogräs i stråsäd. Dessa arters frön spreds enbart med utsädet då de stora fröna var svåra att rensa bort med dåtidens teknik. Så är inte fallet idag.

En stor genetiskt betingad plasticitet/formbarhet stärker naturligtvis också en arts förmåga att klara förändringar. Tydligast ser vi detta då vissa arter blivit motståndskraftiga för kemiska ogräsmedel (herbicider) efter bara 4-5 års användning, eller att populationer inom en art helt eller till viss del gror så att de "missar" tidpunkten då den kemiska bekämpningen normalt sker, s.k. herbicide escape. En stor morfologisk anpassning ger också möjligheter för många växter att uppträda som ogräs i mycket olikartade situationer. I en pressad konkurrenssituation kan t.ex. svinmålla i ett skuggande bestånd utveckla en proportionsvis stor bladyta och också förmå att gå i blom och dessutom sätta några enstaka livsdugliga frön. Fröproduktionen hos en friväxande svinmållaplanta kan uppgå till över 20 000, vilket i ett tätt bestånd av svinmålla kan innebära över en miljon frö per m2!

I gräsmattor finner vi också många exempel på överlevnadsstrategier, där den ofta upprepade avklippningen är en störning som kräver anpassning. Tramp eller körningar kan dessutom bli ytterligare påfrestningar. Endast arter vars plantor utvecklar blad nära markytan tål upprepad låg klippning. Plantorna skulle lätt svältas ut om inte lågt placerade blad blev kvar efter klippningarna. Dessa blad står då för viss fotosyntes innan de nya framväxande bladen slutar tära på plantans reservnäringsförråd. Gräsmattans värstingar har alltså lågt sittande blad som t.ex. brunört, groblad, gåsört, jordreva, maskros, revsmörblomma, rölleka, svalört, teveronika, tusensköna och vitklöver. De gynnas också jämfört med gräsmattegräsen vid upprepad klippning genom bättre ljustillgång. Maskrosens bladrosetter ligger platt mot marken liksom revsmörblommans revor och blad o.s.v. Dessa arter är, skulle man kunna säga, växter som man "klipper fram" i gräsmattan.

Vid ostörd utveckling i konkurrens med mer högvuxen vegetation, utvecklar maskrosen blad som sträcker sig uppåt i växtbeståndet. Revsmörblomman får skott med mera högväxande stjälkar och blad med längre skaft. I ett ostört bestånd är hög placering av bladen fördelaktigare i konkurrensen om ljuset. Arterna är därmed också mer sårbara vid avslagning.

Vad beträffar kvickrot så bildar den nära markytan vid upprepad avslagning många småvuxna sidoskott med smala blad. Även om tillväxtbetingelserna är starkt begränsade kan fullt livsdugliga, men korta och tunna utlöpare bildas. När en gräsyta med sådant kvickrotsinslag bryts, kan kvarvarande utlöpare ge upphov till en snabb tillväxt av kvickrot av mera välkänt utseende.

Gräsarterna som ingår i gräsmattefröblandningar måste vara tramptåliga. Det finns dock arter som tål tramp bättre och som därför får bättre livsmöjligheter än de önskade gräsen i mycket hårt trampade gräsmattor t.ex. groblad, tampört och vitgröe. Det fleråriga grobladet beter sig ungefär som maskrosen ( se ovan) men klarar sig betydligt bättre på hårt trampade ytor. Även ettåriga och andra kortlivade växter som är både långlivade och tramptåliga får goda möjligheteratt hävda sig i gräsmattor, när de fleråriga gräsen försvagats genom tramp eller annat slitage t.ex. arter som trampört och vitgröe. Den sommarannuella trampörten har också fördelar av att ha frön som gror och bildar groddplantor mycket tidigt på våren. Vitgröen kan blomma, sätta frö och gro under stora delar av året. Den förmår därför fylla ut luckor i en försvagad gräsmatta när som helst under vegetationsperipoden.

Den perfekta gräsmattan är historiskt en ganska modern företeelse och för många en dröm, men en sådan helt ogräsfri gräsmatta är ett mycket onaturligt växtsamhälle, där naturens vilda flora hela tiden gör återerövringsförsök. Förr eller senare kommer den också att i olika omfattning vandra in, vilket för en del av oss kan innbära ett mervärde med skiftande årstidsaspekter och ökad biologisk mångfald. Varför då inte låta en liten bit gräsmatta få blomma som en ängsmark istället för att vara en kortklippt "grön öken". Välj ut en bit där det kanske redan finns lite örter av olika slag som t.ex. veronika och förgätmigej. Gödsla inte, komplettera gärna med någon ängsfröblandning eller pluggplantor så kommer humlor, fjärilar och andra pollinatörer att gynnas i din trädgård. Dessutom en klimatsmart åtgärd.

För vidare läsning gå till ”Läs mer/Fördjupning” och artiklarna "Ogräsflorans förändring genom tiderna", "Ogräsfloran och klimatet" samt "Utrotningshotade ogräs - rödlistade arter".


Foto. Svinmålla i ett majsfält. (© H. Fogelfors)


Foto: Frö av blåklint. (© H. Fogelfors)

Fröbanksfakta

  • Flertalet arter som uppträder som ogräs på odlad mark bildar en fröbank som gör det möjligt att överleva även under år med dåliga tillväxtförhållanden eller effektiv bekämpning. I bearbetad mark är 2-7 år en normal livslängd, men i ostörd mark (t.ex. under plogdjup eller permanent gräsmark) kan frön av vissa arter överleva betydligt längre (20-30 år eller mer).

  • Bland arter på odlad mark som är särskilt långlivade märks arter som brännässla, knölsyska, nattskatta, penningört, skräppa-arter, svinmålla och åkersenap. Bolmört som mest påträffas på ruderatplatser* och ladugårdsbackar är en art vars frön kan bevaras i marken under mycket lång tid och vara grobara efter flera hundra år. Detsamma gäller skogsnäva och brandnäva, ogräs under svedjebrukets tid, som dyker upp först efter skogsbränder. Hos fleråriga ogräs som hästhov, kvickrot och maskros är däremot fröna mycket kortlivade.

  • Fröbankens storlek varierar mycket kraftigt beroende på t.ex. jordart, växtföljd, jordbearbetning och typ av ogräsbekämpning. Uppskattningsvis ligger antalet levande ogräsfrön i åkermark ned till plogdjup (20 cm) på 20 000 till 40 000 frön/m2. Variationerna är naturligtvis stora p.g.a. hur marken skötts, så det kan variera allt ifrån några tusen till över 500 000 frön/m2.

  • Varje år gror uppskattningsvis 0,5 % till 3 % av fröbanken och ger i medeltal upphov till några hundra groddplantor per m2. Under vissa perioder under året befinner sig en stor del av fröbanken i groningsvila (gamla frön). Det gäller t.ex. svinmålla och åkersenap som är frostkänsliga, och därför är anpassade till att gro först på våren. Frosttåliga arter är antingen främst höstgroende, som renkavle och åkerven, eller kan som t.ex. baldersbrå och våtarv gro både vår och höst. Varje år dör av olika anledningar 20-80% av fröbanken medan mycket nya frön tillförs från befintligt ogräsbestånd. Av dessa kan upp mot hälften försvinna genom fröpredation från framför allt insekter, möss, fåglar och markfauna. Mindre än en procent av det nya frötillskottet kommer från andra källor (t.ex. stallgödsel, utsäde, maskiner, vind- eller vattenspridning) än det befintliga ogräsbeståndet. Detta tillskott har med andra ord knappast någon betydelse så länge tillskottet inte för med sig nya problematiska arter som tidigare inte förekommit på platsen t.ex. flyghavre, renkavle, åkerven och skräppa-arter.

  • En mycket viktig faktor för fröbankens utveckling är plöjning eller ej. Över 90 % av ogräsbeståndets drösade* frön hamnar normalt på 5-20 cm djup vid plöjning och det är djupare än vad de flesta ogräsfrön klarar av för att nå uppkomst. För att nå uppkomst måste fröet för de flesta arter befinna sig i det översta jordlagret d.v.s. 0-5 cm. Endast arter med stora frön som t.ex. snärjmåra klarar uppkomst från större djup (8-10 cm). När fröna vänds eller plöjs upp följande år eller senare är en betydande del döda. Framspirande groddplantor är då från frön som är mer än ett år gamla. Arter med långlivade frön har alltså här en fördel. Vid plöjningsfri odling eller reducerad jordbearbetning får å andra sidan arter med kortlivade frön en fördel som t.ex. råttsvingel, sandlosta, snärjmåra och vitgröe om man inte vidtar en effektiv bekämpning.



Foto: Frö av sminkrot. (© H. Fogelfors)

Frögroningsfakta

  • Ogräsfrön kan med hjälp av sitt fytokromsystem, som kan liknas vid ett slags fotocell, tolka olika ljusförhållanden. Detta har avgörande betydelse för ogräsens förmåga att gro vid rätt tidpunkt, och därmed skaffa sig en konkurrensfördel.

  • Hos många arter behöver nämligen fröna en ljusimpuls för att gro (gäller speciellt småfröiga arter), medan andra i vissa fall hämmas av starkt ljus. Det senare gäller t.ex. sandlosta som hämmas starkt av ljus när fröna hamnat på markytan i en miljö som snabbt kan torka ut. Fröna gror dock mycket snart när de väl har hamnat under markytan. Andra arter, främst storfröiga som t.ex. snärjmåra, gror utmärkt även i totalt mörker, vilket kan bli en nackdel för sådana artens fröförråd om fröna hamnat allt för djupt (8-10 cm eller mer).

  • En ljusimpuls betyder ofta att det skett en störning i markytan på åkern eller i trädgårdslandet vid t.ex. vår- och höstbruk. Detta tolkas då av fröna som att konkurrensen är liten och tillgången på vatten, ljus och näring är god. Genom denna ljuskänslighet kan fröet komma att reagera genom att gro i en situation när villkoren för tillväxt uppfattas som goda.

  • Ljusimpulsens längd för att aktivera fröet är mycket kort, blott en tusendels sekund av fullt solljus eller t.o.m. ännu mindre. Kanske t.o.m. nedåt en miljondels sekund räcker för att fröet ska gro.

  • I ett bestånd absorberar grödans gröna blad ljusrött ljus, medan det mörkröda ljuset kommer att dominera vid markytan och då hämma ogräsfrönas groning.

  • Ljuset tränger normalt bara ner några millimeter i jorden, men djupare placerade frön kan utsättas för en mycket kort ljusexponering vid jordbearbetning.Ljusets effekt på groning är komplicerat och påverkas bl.a. av frönas mognadsgrad och samspelar även med olika miljöfaktorer som t.ex. marktemperatur, fuktighet och nitratinnehåll.

  • Vissa jordbearbetningsförsök som gjorts i mörker visar på viss reduktion av småfröiga arter medan storfröiga arter som åkerbinda och dån påverkades mindre.


Foto: Frö av revsmörblomma. (© H. Fogelfors)


Ogräsens indelning och karaktär

Brukligt är att dela in ogräsen efter livslängd i annueller (ettåriga), bienner (tvååriga) och perenner (fleråriga). De motsvarar olika stadier i en succession (utveckling) vid naturens återerövring av störd eller uppodlad mark. Man skulle kunna säga något av växtrikets första insatsstyrka i naturens "läkande" arbete för att täcka öppen mark. Det är de ettåriga arterna som är pionjärväxter och snabbt etablerar sig i jord som lämnats öppen. Successivt minskar dessa medan inslaget av fleråriga arter allt mer ökar och med tiden kommer att dominera vegetationens biomassa. Så småningom växer marken helt igen med fleråriga örter och gräs.

Indelning av ett-, två- och fleråriga "ogräsarter". Grupperna innehåller både ört- och gräsogräs. Ettåriga arter indelas i sommar- och vinterannuella arter. Fleråriga arter indelas efter förekomst av utlöpare, typ av utlöpare samt hur djupt utlöparna ligger i marken.


Ettåriga arter

De annuella arterna kännetecknas av att de under ett år kan passera alla utvecklingsstadier från groning till frösättning. De arter som är mest groningsbenägna under våren och sedan sätter frö under sommaren och hösten, kallas sommarannueller. De dör senast under den kommande vintern. Plantor från eventuellt höstgrodda frön kan under dagens rådande klimatförhållanden normalt heller inte övervintra. Sommarannuella arter övervintrar således genom frön. Genom denna livsrytm är de alltså välanpassade till ettåriga, vårsådda grödor. På våren i en konkurrensstark höstsådda grödor som höstsäd, har plantorna mycket svårare att hävda sig p.g.a. grödans försprång. I en på våren svag och luckig höstgröda kan de dock hävda sig väl. Detta gäller också för en vall, men förekomsten av sommarannuella ogräs i vall minskar starkt med ökad vallålder. Denna grupp förekommer följaktligen mest i grödor som vårsäd, våroljeväxter, potatis och frilandsodlade grönsaker samt vallsådd utan skyddsgröda. Typiskt sommarannuella arter är t.ex. flyghavre, pilört, trampört och åkerbinda.

Arter som mestadels gror under sensommaren och hösten, övervintrar som ungplantor och sätter sedan frö nästa sommar eller höst, kallas vinterannueller. Deras livsrytm är istället välanpassad till ettåriga, höstsådda grödor. Skulle de gro på våren kan de naturligtvis också uppträda i ettåriga, vårsådda grödor, men blir då ofta inte lika besvärande som om plantorna redan etablerat sig på hösten. De får ett sommarannuellt beteende. Den vinterannuella gruppen dominerar följaktligen mest i grödor som höstsäd och höstoljeväxter men är också vanlig i vårsådda ettåriga grödor. Eftersom de interannuella arterna gror mer frekvent under olika delar av växtsäsongen har de också större möjligheter än sommarannuellerna att hitta etableringsnischer i olika slags grödor. Plantor som kommit upp på eftersommaren eller hösten under vallens insåningsår kan bli mycket framträdande i förstaårsvallar om dessa inte är mycket täta. Typiskt vinterannuella arter är t.ex. blåklint, renkavle, vallmo-arter och åkerven.



Foto. Groddplantor av svinmålla, sommarannuell. (E. Fogelfors ©)


Ingen regel utan undantag. så visst finns det arter som antingen kan gro under hela vegetationssäsongen (t.ex. lomme, molke-arter, penningört, plister-arter, snärjmåra, vanlig korsört, veronika-arter, viol-arter, vitgröe och våtarv) eller har en tydlig vår- och hösttopp (t.ex. åkergyllen).


Variation i ogräsfröns villighet att gro under året. Heldragna kurvor = uppkomst efter grund bearbetning.
Streckade kurvor = uppkomst under året på obearbetad jord. Vi ser här att både sommar- och vinterannuella arters frön i stor omfattning kan gro på våren utan jordbearbetning. Om jorden sedan bearbetas under våren ökar groningsgraden betydligt. Sommarannuellernas groningsvillighet är senare under vegetatinsperioden ringa. Vad beträffar vinterannuellerna kan man däremot genom jordbearbetning drastiskt öka groningen under sommaren.



Foto. Groddplanta, våtarv, vinterannuell. (E. Fogelfors ©)


Tvååriga arter

De bienna arterna gror främst på våren och får bara bladrosett första året. Året därpå blommar de. Kräver alltså två hela vegetationsperioder för att kunna gå i blom och sätta frö, varefter de dör. Bienna arter uppträder alltså sällan nu för tiden som ogräs på odlad mark där man mer regelbundet jordbearbetar effektivt, vilket hindrar blomning och frösättning. De kan dock förekomma i fleråriga vallar. Denna grupp förekommer främst på annan kulturpåverkad mark som väg- och åkerrenar samt gårdsmiljöer.



Foto. Blommande ullkardborre på ruderatmark. (H. Fogelfors ©)


Fleråriga arter

De perenna arterna lever längre än två år och sätter i regel frö under flera växtsäsonger med hjälp av nya skott från underjordiska vegetativa delar, som rötter och stammar. Dessa arter kan alltså dels spridas med frön, dels genom sönderdelning av underjordiska delar. Fleråriga ogräs kan orsaka besvär i alla typer av grödor och är den grupp som dominerar i äldre vallar och beten. De fleråriga ogräsen indelas efter hur de vegetativa förökningsorganen är utformade. De olika typerna har olika förmåga att föröka sig i olika grödor.

Arter utan utlöpare (platsbundna)

Dessa arter saknar utlöparsystem och överlever vintern antingen med korta jordstammar, kraftigt utbildade birötter (tuvor) eller pålrötter. Förökar sig även med frön. Platsbundna arter är känsliga för jordbearbetning och förekommer följaktligen framför allt i fleråriga vallar där de blir allt mer framträdande i åldrande vall. Vid starkt reducerad jordbearbetning och direktsådd får dessa fleråriga arter betydelse som ogräs även i normalt konkurrensstarka, ettåriga grödor som stråsäd och oljeväxter.


Arter med utlöpare (vandrande)

Dessa arter sprider sig främst med stam- eller rotutlöpare från vilka nya plantor bildas. Arterna kan även föröka sig med frön. Deras förmåga att motstå jordbearbetning beror delvis på hur djupt utlöparna ligger. Arter med ovanjordiska stamutlöpare (stoloner, revor) som t.ex. revsmörblomma och brunört är följaktligen mycket känsliga för jordbearbetning och finns därför framför allt i fleråriga vallar och äldre gräsmattor. Arter med relativt grunt stamutlöparsystem (ovan plogdjup 20 cm) kan störas mer eller mindre effektivt av jordbearbetning. Arter som t.ex. brännässla, rölleka och stormåra har svag förmåga att bilda nya plantor efter sönderdelning och förekommer då främst i vallar, medan kvickrot, lentåtel och storven som också har ett grunt utlöparsystem har stark förmåga att bilda nya plantor efter sönderdelning och således mer motståndskraftiga mot jordbearbetning. De förekommer i alla typer av grödor liksom arter med utlöparsystemet under plogdjup som t.ex. hästhov och åkerfräken och är följaktligen mycket svåra att bekämpa med jordbearbetning.

Bergsyra och åkermolke har rotutlöpare, som utvecklas ovan plogdjup. De kan alltså störas effektivt genom jordbearbetning. Åkertistel och åkervinda däremot med ett rotutlöparsystem huvudsakligen under plogdjup är följaktligen mycket svåra att bekämpa med jordbearbetning (se vidare artiklen " Ogräsens livsformer" under avdelningen ”Läs mer/Fördjupning”).


Figur. Rotdjup för vanliga rotogräs. Från vänster: åkermolke, kvickrot, åkertistel, hästhov och åkerfräken. (Korsmo)


Ogräsens konkurrensförmåga och uppträdande

Ogräsens konkurrensförmåga påverkas av en rad olika faktorer. Hur denna relativa konkurrensförmåga mellan kulturväxt och ogräs faller ut för ett visst ogräs och hur stor skördeförlusten blir är egentligen omöjligt att uttala sig om, då det inte råder ett enkelt samband. Konkurrensutfallet påverkas nämligen av såväl kulturväxtens som ogräsets planttäthet. Vilka andra ogräs och hur många av dessa finns med i spelet? Den relativa konkurrensförmågan hos växter med olika egenskaper varierar dessutom med miljön.

Om någon miljöfaktor skulle ändras till en arts fördel samtidigt som en annan art missgynnas kommer arternas relativa konkurrensförmåga att ändras. Ingår dessa arter i ett blandbestånd och konkurrerar med varandra så leder ändringen till större relativ skillnad i deras utvecklings- och tillväxtmöjligheter än om de vuxit var för sig i ett renbestånd. Själva ogräsbeståndens artsammansättning påverkas dessutom av ett flertal andra faktorer. Mer övergripande spelar klimat- och väderförhållanden som vegetationsperiodens längd, temperatur och nederbörd stor betydelse. Odlingssystemets utformning är inte så sällan helt avgörande för en arts framgång som ogräs. Det är då fråga om hur växtföljden läggs upp d.v.s. grödval och grödornas inbördes ordning under en viss period. Ingår träda och/eller någon radodlad, hackrensad gröda i växtföljden? Hur sker jordbearbetning, skörd och maskintransporter? Är fälten väldränerade, sker bevattning, gödslingsnivåer (särskilt för kväve) och hur tillförs växtnäringen etc. Allt detta kan tillsammans med de vidtagna direkta bekämpningsåtgärderna leda till stora förändringar i ogräsflorans artkaraktär (se vidare artiklen ”Ogräsflorans förändring genom tiderna” under avdelningen ”Läs mer/Fördjupning”).

Biologisk aktivitet Klimat & väderförhållanden
Markföhållanden Odlingssystem
Spridningssätt

Faktorer som påverkar ogräsens förekomst och spridning. Klicka på respektive faktor för att läsa mer.

För de olika huvudfaktorerna finns flera olika del-faktorer.

  • Biologisk aktivitet
    • Fröpredation
    • Mikrobiologisk aktivitet
    • Växtpatogener

  • Klimat och väderförhållanden
    • Temperatur
    • Nederbörd
    • Vegetationsperiodens längd

  • Markförhållanden
    • Jordart
    • Struktur
    • Bördighet
    • Dränering och fuktighet

  • Odlingssystem
    • Gröda
    • Växtföljd

  • Spridningssätt
    • Passivt
    • Aktivt

Ogräsens kontroll

Målet för all ogräsbekämpning är att under givna odlingsförutsättningar finna det bästa utbytet inom ramen för uppställda miljömål, för såväl kvantitet som kvalité.

I våra odlingssystem är jordbearbetningen tillsammans med grödornas konkurrensförmåga basen i ogräskontrollen. I vår strävan att utveckla långsiktigt bärkraftiga odlingssystem (IPM*) är det mycket frågan om en balans mellan intensiv jordbearbetning och kemikalieanvändning. Här råder alltså en intressekonflikt! Jordbearbetning stimulerar den biologiska aktiviteten i jorden och inverkar alltså starkt på ogräsfröna. Ogräsfröförrådet kan mycket väl i genomsnitt halveras vid upprepad bearbetning under en vegetationsperiod, beroende på artsammansättningen. Andra faktorer som inverkar på ogräsfröna i det här sammanhanget är dels årstidsberoendet (se figur ovan sommar- och vinterannueller), dels fuktighetsförhållandena i jorden. I fuktig jord blir minskningen större än i torr jord, där den biologiska aktiviteten stimuleras mindre.

För direkta kontrollåtgärder av arter som enbart sprids med frön eller där fröna är en viktig del i reproduktionen gäller två huvudstrategier. Antingen satsar man på att minska markens fröförråd genom grunda bearbetningar så att ogräsfröna stimuleras att gro och att uppkomna plantor sedan kan förstöras t.ex. före sådd (se falsk såbädd) eller bearbetar man minimalt så att så få frö som möjligt stimuleras att gro och fröförrådet i marken i stället får dö efter hand. I trädgårdssammanhang kan det t.ex. vara frågan om att prickla ut uppdragna plantor i stället för att så. För att sedan ytterligare minska insättningarna på "fröbankskontot" i marken ska etablerade ogräs förstöras/rensas bort tidigt så att de inte ges möjlighet att gå i blom och sätta frö. Många ettåriga arter klipps i trädgårdssammanhang bäst bort med en sekatör.

Om du inte vill att vilande frön ska gro, så rör alltså om så lite som möjligt i jorden.

Mycket unga plantor av perenna ogräs som utvecklats från frön kan förstöras genom jordbearbetning på samma sätt som plantor av ettåriga ogräs. När de perenna egenskaperna efter en tid börjat utvecklas ökar förmågan att överleva jordbearbetning. Platsbundna och vissa utlöpande perenner som t.ex. maskros, skräppor, groblad, tuvtåtel, revsmörblomma, rölleka, stormåra och brännässla är dock fortsatt känsliga för jordbearbetning.

I ettåriga grödor klarar sig däremot perenner med stark förmåga att återbilda stam- och rotutlöpare väl vid jordbearbetning. Bland dessa återfinner vi kvickrot, åkermolke, lentåtel, storven och vattenpilört, som har ett grundare utlöparsystem än åkertistel, hästhov och åkerfräken vars utlöpare når större djup (se ovanstående svartvita figur). Jordbearbetning för bekämpning av dessa arter kräver speciell utformning. Man kan nå en avsevärd effekt genom en eller ett par bearbetningar under en begränsad del av vegetatonsperioden. De ska då ske när det underjordiska systemet når sin kompensationspunkt. (se nedan). Vid upprepad jordbearbetning är det speciellt viktigt att den första genomförs så att det underjordiska systemet sönderdelas starkt. Detta lockar fler knoppar att utveckla nya rötter och skott, vilket då medför ökad reservnäringsförbrukning innan kompensationspunkten nås ( se nedanstående foto). Underjordiska stam-och rotdelar utarmas på så sätt fortare genom de upprepade bearbetningarna och får svårt att sända upp nya skott till markytan efter att de plöjts eller grävts ned djupt. Odlas sedan en konkurrenskraftig gröda kan den sammanlagda ogräseffekten bli avsevärd.

Figur. Principdiagram kompensationspunkt. Du svälter ut de fleråriga rotogräsen genom att ofta ta bort de ovanjordiska delarna av växten (omgrävning, avklippning). På så sätt tvingas plantan att använda reservnäringen i de underjordiska delarna för att bilda nya fotosyntetiserande blad. Vid plantans kompensationspunkt är rotogräsets lagrade energi som lägst. Bäst ogräseffekt fås alltså om ogräset störs varje gång denna punkt nås. Effekten förstärks om åtgärden följs upp med att de sönderdelade utlöparna plöjs/grävs ned. Då åtgår än mer energi för växten att ta sig upp till markytan igen. (Effekten kan förstärkas betydligt genom att man först utför en herbicidbehandling, varefter man sönderdelar och plöjer/gräver ned utlöparna efter att herbiciden fått verka i 2 – 3 veckor. Skott från överlevande utlöparbitar får då än svårare att ta sig upp).


Figur. Upprepad bearbetning tär på upplagsnäringen och försvagar kvickroten, när åtgärden sker före det att kompensationspunkten nåtts. Plantan utarmas och får försvagad konkurrenskraft eller dör. Görs åtgärderna för sällan så bibehåller kvickroten sin konkurrenskraft.

Figur. Om underjordiska utlöpare (här kvickrot) sönderdelas enligt ovan, stimuleras skottbildningen; vilket tär på energireserverna. Grävs marken sedan om eller plöjs vid artens kompensationspunkt (kvickrot 3 – 4 blad) orkar färre skott nå markytan igen. I kombination med herbicider förstärks denna effekt. (Foto © H. Fogelfors)

Se vidare avsittet "Kontroll - Bekämpning" eller särskilt trädgårdsavsnitt Trädgårdens ogräs och kontroll. För råd om kemisk kontroll hänvisar vi till Jordbruksverkets Ogräsdatabas (Klicka här.)