Människans omvandling av den vilda naturen till ett odlingslandskap började här i landet under yngre stenåldern även kallad bondestenåldern (3800 – 1800 f.Kr). Till att börja med var förmodligen både åkerbruk och bosättning ambulerande. Med eldens hjälp röjde man mark i dåtidens lövblandskog. Detta kom till uttryck som en böljande kamp mellan bonden och skogen och skulle bli ett ledmotiv i den svenska odlingens historia, ända in i på 1800-talet. Genom svedjningen frigjordes näring som då blev tillgänglig för de odlade grödorna. Svedjorna gav bra skördar om de lades på rätt ställen. Örtvegetationen skvallrade nämligen om platsens förutsättningar. Som ogräs på bränd mark uppträder ofta arter som bergsyra, hallon, mjölke, måror, nävor, kruståtel och örnbräken. Dessutom kunde skogsplantor (t.ex. björk) börja komma upp redan innan andra årets skörd. Ogräsmängden var antagligen till att börja med relativt måttlig för att sedan öka i rask takt beroende på utsädeskvaliten (ogräsfrön). Redan andra året var förutsättningarna för en god skörd betydligt sämre. Svedjorna såddes första och andra året vanlgen med råg eller rovor. Därefter utnyttjades marken ofta för en tid som äng för foder åt kreaturen eller som betesmark för att sedan återbeskogas. På så sätt byggdes ett nytt förråd av exploaterbar växtnäring upp som efter 20 till 30 år åter kunde utnyttjas med eldens hjälp o.s.v. Det krävdes därför stora områden. En kvadratkilometer kunde försörja 5-10 människor.
Omkring 500 f.Kr. blev klimatet kallare och fuktigare. Detta tvingade bönderna till att bli mer bofasta då djuren måste stallas in under vintern och vinterfoder måste lagras. Ett reglerat bysamhälle växer nu successiva fram med åkrar och slåtterängar närmast gården och byn (s.k. inägomark). Där utanför den av bete och lövtäkt präglade skogen (s.k. utmark). En struktur som bestod ända till jordreformera på 1800-talet (slåtterjordbruksepoken). På detta sätt uppstod de vackra lövängarna, som i hög grad bidrog till det gamla odlingslandskapets lummiga karaktär. Installade djur under vintern borde ha inneburit ökad tillgång på stallgödsel, vilket i vissa trakter kan ha minskat behovet av ett ambulerande åkerbruk vid sidan av det fastliggande åkerbruket på inägorna. När sedan skogens värde ökade kom svedjebruket på utmarken successivt att minska i betydelse och upphör sedan under slutet av 1800-talet. Därefter hade svedjebruket dock ett litet uppsving under slutet och strax efter första världskriget, eftersom det blev problem med livsmedelsförsörjningen och svedjebruket behövdes åter igen.
Svedjebruk på utmark enligt uråldrig tradition ("Trälar under penningen" Eero Järnefelt 1893
I åkerbrukets barndom var inte alltid gränsen mellan ogräs och gröda så stor. Det finns gott om fynd, som visar att flera av de arter vi idag betraktar som ogräs sannolikt användes som föda (t.ex. svinmålla, pilört). Några av våra sädesslag klassades å andra sidan som ogräs innan de togs i odling (t.ex. havre). Långt in på 1800-talet var ogräsproblemen mycket stora med en artrik flora. Linné ger en målande beskrivning från sin skånska resa (1749): "Fälten sågos präktigt målade och liksom överdragna med de aldra skönastetapeter. På somlige ställen stodo de höggula av Chrysanthemum på andra ställen högblå av Echium (blåeld), på andra ställen helt bruna av Rumex (skräppa) och andra helt vita av Anthemis (åkerkulla)". Orsakerna till detta var många. Gammalmodiga, grundgående träredskap, dåligt rensat utsäde och trädor, som skulle ge åkern en vilopaus, men kunde ibland istället uppföröka ogräsfloran och då speciellt de s.k."liggeträdorna". Vad beträffar jordbearbetningsredskap hade man inget annat att tillgå än årder, träplogar och träharvar. Årdret var huvudredskapet för jordens luckring, för nedärjning av gödsel och för utsädets nedmyllning. Dessa grundgående redskap gav främst problem med fleråriga ogräs. Järnplogen var visserligen på fammarsch, men det tog sin tid innan den var i allmänt bruk. Flera arter som kunde vara svåra att få kontroll över med dessa träredskap återfinns knappast idag på åkermark t.ex. blåhallon, mjölke och puktörne. I Linnés reseberättelser beskrivs vissa ogräs oftare än andra, vilket sannolikt tyder på att de var särskilt svårkontrolerade. Detta gäller flyghavre, kvickrot och åkersenap. Lokala skillnader förekom säkert som t.ex. gullkragen i Halland. En del av ogräsproblemen var också förkippade med dåtidens system för sädesodling d.v.s. en-, två- och tresäde* med en ägoblandning av mycket smala tegar. Det var många gånger ingen ide för den enskilde brukaren att hålla efter sina ogräs om inte grannarna höll efter sina. Detta problem löstes så småningom genom de olika jordreformerna (storskifte, enskifte och laga skifte).
Avkastningen på de permanenta inägoåkrar översteg sällan 700-800 kg spannmål per hektar. En normalskörd av råg på en svedja rörde sig om ca 2000 kg/hektar. Alltså i genomsnitt tre gånger så mycket som på inågoåkrarna. Det med våra ögon mycket låga utbytet, särskilt på inägoåkrarna, gav naturligtvis utrymme för en hel del övrig ”grönska”. En normalskörd av råg på åkermark idag är ca 6 000 kg/hektar.
Dåtidens odlingssystem (en-, två- och tresäde) utan fleråriga grödor gav ettåriga växter goda möjligheter att utvecklas som ogräs. I Linnes västgötaresa kan vi läsa att ”Blåklinten (Centaurea cyanus) gjorde rågåkrarna, som stodo tunna av vårtorka, helt blå” medan ”Svinkålen [Sinapis arvensis] gjorde kornåkrarna ofta helt gula." Då avkastningen som sagt var låg fick också många konkurrenssvaga, ettåriga arter chansen att etablera sig i de olika grödorna. En hög biologisk mångfald med andra ord.
När jordbruket började växla upp vid 1800-talets mitt blev kampen mot ogräset en allt viktigare del i jordbrukets utveckling för att förse en snabbt växande befolkning med livsmedel. Träredskapens tid var över och ersätts av mer effektiva fabrikstillverkade redskap (t.ex järnplogar), nya gödselmedel introduceras samtidigt som vi ser en framväxande sortförädling och förändrade odlingssystem. De gamla slåtterängarna hade sedan en tid börjat omvandlas till åkermark och vinterfodret kom i fortsättningen att tas på s.k. artificiella ängar, det vill säga klöverrika vallar (kvävefixering) som infogas i ett växelbruk med höst-, vårsäd, rotfrukter och träda. En ny epok inleds i och med detta (växtföljdsjordbruket). Detta skapade mot ogräset mer konkurrenskraftigt odlingssystem. Det blev också ett stort behov av vallutsäde som till stor del kom att importeras varvid många arter som t.ex. nattglim (Silene noctiflora), sandtrav (Arabis arenosa), sandvita (Berteroa incana), sommargyllen (Barbarea vulgaris), stormåra (Galium album) och ängsklocka (Campanula patula) kom att följa med i utsädet vars ursprung var ”ängsmarker” ute i Europa. Motsatt utveckling kan vi se hos knylhavre (Arrhenatherum elatius) som i vallodlingens barndom prövades som vallgräs men inte höll måttet. Den är idag allmänt förekommande på andra lokaler i landskapet, där den funnit sig till rätta t.ex. åker-, vägrenar och ruderatmarker. En modern parallell till knylhavren är i viss mån foderlostan (Bromus inermis), som idag ofta återfinns på liknande sätt. Uppodlingen av de gamla slätterängarna innebar också att många ängsväxter dröjde sig kvar p.g.a. otillräcklig jordbearbetning, men nu som ogräs.
De verkligt stora förändringarna med ett ogräsperspektiv skedde först efter 1940-talet med ökad användning av mineralgödsel, kemiska bekämpningsmedel mot ogräs, effektivare jordbearbetning samt en omfattande strukturrationalisering som långt ifrån är avslutad. En omvandling som pågår än idag, men mer i det tysta. Större enheter, blandjordbruken försvinner allt mer och specialiseringen ökar. Samtidigt som många jordbruk helt läggs ned. För många ogräs har detta inneburit drastiska förändringar och har naturligtvis fått konsekvenser för de vilda växter som följt åkerbruket genom århundraden, i vissa fall tusentals år. Ungefär femtio ”åkerogräs” tas idag upp på röda listan över hotade växter i Sverige. Många av dessa förekommer inte längre i någon naturlig miljö och kommer på sikt att endast kunna leva kvar i olika typer av allmogeåkrar där man odlar enligt äldre brukningsmetoder och använder gamla sorter. Dessa f.d. åkerogräs bör betraktas som en del av vårt kulturarv, liksom rester av gamla torp med odlingsrösen etc, som speglar det äldre odlingslandskapet och ger oss en länk bakåt. "Utrotningshotade ogräs - rödlistade arter". Under senare år har för oss nya arter börjat spridas p.g.a. pågående klimatförändringar t.ex. malörtsambrosia (Ambrosia artemisiifolia), bägarnattskatta (Solanum physalifolium) och gullörter (Amsinckia spp).
Foto. Åkerranunkel (© R. Svensson). Arten har gått starkt tillbaka på grund av en effektiv utsädesrensning och utsädeskontroll. Fröna förlorar snabbt sin grobarhet och någon fröbank byggs alltså inte upp i marken (jfr. klätt och råglosta). Arten finns idag nästan bara på Öland och Gotland.
Ogräsbekämpningers inverkan på ogräsfloran
Sedan slutet av 1800-talet har som tidigare nämnts en intensiv kamp förts för att komma till rätta med ogräsproblemen på åkern, eftersom ogräsen förorsakade lantbrukaren stora ekonomiska förluster genom minskade skördar och försämrad skördekvalitet. I det nya växtföljdsjordbruket introducerades grödor som t.ex. sockerbeta och andra upphörde att odlas. Odlingen av t.ex. spånadslin upphörde i stort sett i början av förra seklet, vilket medförde att arter som lindådra (Camelina alyssum), linrepe (Lolium remotum) och linsnärja (Cuscuta epilinum) försvann. Likaså har t.ex. klätt (Agrostemma githago) genom en effektiv utsädeskontroll försvunnit som åkerogräs då den inte kan bygga upp ett fröförråd i marken.
Foto. Klätt (© H. Fogelfors). Arten som redan under bondestenåldern kom med sädesodlingen från östra medelhavsområdet, beskrivs som ett mycket besvärligt åkerogräs under 1600- och 1800-talen. Arten saknar groningsvila och fröna måste alltså följa med utsädet varje år då någon fröbank inte byggs upp i marken (jfr. råglosta och åkerranunkel). En allt effektivare utsädesrensning under 1900-talet medförde att klätten blev allt sällsyntare efter 1930-talet och förekommer idag naturligt endast på någon enstaka lokal i Skåne. Klätten ingår idag i olika blomfröblandningar som används i offentliga miljöer samt också för att beså vägslänter. Detta har medfört att arten på senare år påträffats förvildad på flera ställen.
Den agrara omvälvning under 1800-talet innebar fortfarande ett omväxlande landskap. Vid slutet av 1940-talet inleddes dock en omfattande strukturomvandling, av ekonomiska skäl. Resultatet blev att många gårdar satsade antingen på ensidig spannmålsodling (ettåriga ogräs gynnas) eller mjölkproduktion med vallodling (fleråriga ogräs gynnas). Därmed bröts den sedan urminnes tider utvecklade kopplingen mellan växtodling och djurhållning. Detta möjliggjordes genom att man fick tillgång till billiga industriellt framställda gödselmedel, kemiska bekämpningsmedel mot ogräs samt nytt växtmaterial som kunde utnyttja dessa insatsmedel. Växtföljdsjordbrukets epok var slut och ersattes av ett industrijordbruk där de kemiska ogräsmedlen tog över det nätverk av ogräsreglerande åtgärder som var inbyggt i växtföljdsjordbrukets strikta växtföljder.
Detta har inneburit att kemiskt svårbekämpade ogräs ökat relativt sett medan den totala mängden örtogräs har minskat avsevärt. Som exempel kan nämnas att vinterannualla arter som viol (Viola) och åkerförgätmigej (Myosotis arvensis) ökat sin andel kraftigt i höstsäd. I vårsäd har på motsvarande sätt sommarannuella arter som jordrök (Fumaria officinalis), trampört (Polygonun aviculare) och åkerbinda (Fallopia arvensis) ökat ganska kraftigt, men även vinterannueller som plister (Lamium), snärjmåra (Galium spp), viol och åkerförgätmigej. Bland arter som minskat sin andel märks i vårsäd åkersenap (Sinapis arvensis) och åkerspärgel (Spergula arvensis) samt i viss mån också dån, penningört, pilört och svinmålla. I höstsäd märks bl.a. baldersbrå, blåklint och penningört.
Ökad resistens mot kemiska bekämpningsmedel genom selektion av mer motståndskraftiga individer inom enskilda ogräspopulationer har också börjat uppträda. I Sverige som haft relativt måttlig användning av kemiska bekämpningsmedel är resistensfallen betydligt färre än på flertalet andra håll i världen. För närvarande har vi två gräs (renkavle, åkerven) och tio örter (t.ex. baldersbrå, dån, gullkrage, kamomill, pilört, strandfräne, svinmålla, våtarv) där resistens är konstaterad.. Renkavle, åkerven och våtarv står för flest konstaterade fall.
Minskad bekämpningsmedelsanvändning, inbegripet lägre doser sedan 1990-talet har medfört att vissa arter som tidigare minskat åter börjar öka. Inom ekoodlingen har t.ex. åkersenap (Sinapis arvensis) och åkertistel (Cirsium arvense), som är kemiskt lättbekämpade åter blivit problematiska. Klicka till uppsatserna ”Ogräsbekämpning med kemiska medel förr och nu” samt ”Resistens mot kemiska ogräsmedel”.
Förändringar av antal ogräsplantor/m2 i obehandlade rutor i ogräsförsök under åren 1953 till 1990 i vårsäd, visar hur den moderna odlingstekniken påverkat mängden ogräs. (Källa: Ogräsbiologi, SLU)
Modern självgående spruta för spridning av bekämpningsmedel.
Odlingssystem och växtföljder
Som ett klassiskt exempel när det gäller de stora odlingssystemsförändringarna under de senaste två århundradena kan den ettåriga arten flyghavre (Avena fatua) nämnas. Den var ett mycket besvärligt ogräs under 1700- talets ensidiga sädesodling på de mer permanenta åkrarna. Arten gick sedan mycket kraftigt tillbaka under 1800-talet då slåtterängarna odlades upp och lades in i åkercirkulationen som fleråriga klöverrika gräsvallar för foderproduktion. En-, två- och tresädens tid var alltså förbi och det ny växtföljdsjordbruket kom sedan att bestå i ett sekel fram till mitten av 1900-talet. I och med jordbrukets specialiseringen och framväxten av rena spannmålsjordbruk vid mitten av 1900-talet fick flyghavren en ny chans. Introduktionen av kemiska bekämpningsmedel under senare halvan av 1900-talet medförde att flyghavreproblemen successivt kunde bemästras även vid en ensidig spannmålsodling. Flyghavre är idag det enda ogräs i Sverige vars kontroll och hantering regleras i lag.
Det har funnits flera kampanjer mot flyghavre under 1900-talet, ibland med kampanjmaterial som detta.
I detta sammanhang kan också sandlöken (Allium vineale) nämnas. Denna fleråriga art var innan de kemiska ogräsmedlens tid ett vanligt åker- och betesmarksogräs i sydöstra Sverige. Arten bildar groddknoppar som förorenade spannmålen samtidigt som den gav "löksmak” på mjölk och smör. I växtföljder med mycket vårsäd förekom arten enbart i åkerrenarna medan den var vanlig på åkrar vid stor andel höstsäd. Sandlöken är känslig för vårbearbetning. Därav förekomsten enbart i höstsådda grödor.
Drivmedelskostnaderna i dagens jordbruk är betungande varför man försöker utveckla odlingsmetoder med reducerad jordbearbetning. Detta har framför allt gynnat olika fleråriga arter, som till exempel maskros (Taraxacum sect. Ruderalia), kvickrot, skräppa (Rumex), åkermolke (Sonchus arvensis) och åkertistel, med ökat behov av kemiska ogräsmedel som en följd. Efresom man under 1700- och 1800-talen inte hade tillgång till en effektiv jordbearbetning kunde betydligt fler arter finna en lämplig växtmiljö än idag. Över 50 arter per hektar var sannolikt inte ovanligt, med en stor andel fleråriga ogräs. Effektiv ogräskontroll har så småningom lett till kraftigt minskade ogräsmängder på åkermark. Dessutom klarar färre arter av den intensivare moderna jordbruksmiljön. Idag står 4-5 arter för omkring hälften av hela ogräsmängden. För 40-50 år sedan var motsvarande siffrade 15-20 arter. Antalet ettåriga ogräsindivider per arealenhet har dessutom minskat med mer än hälften. Den totala ogräsbiomassan har sannolikt minskat mer.
Med andra ord är det framför allt odlingssystemets utformning, vilka grödor och hur dessa odlas i växtföljden samt vilka jordbearbetningsredskap man har att tillgå som styr den vilda florans sammansättning på åkern. Detta innebär att det ständigt pågår såväl kvantitativa som kvalitativa förskjutningar mellan olika arter och typer av arter beroende på förändringar i grödval, odlinngssätt och intensitet.
Varje ändring i ett växtodlingssystem ändrar alltså ogräsens livsbetingelser, olika starkt och i olika riktning för skilda arter !
Våra idag vanligaste ettåriga örtogräs är:
Foto: Våtarv. (© E. Fogelfors)
Foto: Svinmålla (© E. Fogelfors, J. C. Schou, Biopix)
Foto: Åkerviol (© E. Fogelfors.)
Foto: Baldersbrå (© F. M. Stendahl)
Bland gräsen är kvickrot vanligast.
Foto: Kvickrot, klolika bladöron, fältaspekt i mognande vete. (© F. M. Stendahl, H. Fogelfors)
Vad kan vi då säga om framtiden?
(klicka på länken)