Ogräsens betydelse


Innehåll

Kulturväxternas uppkomst
Genutbyte ogräs – kulturväxt
Avkastningsnivå
Skördens kvalitet
Skörde- och torkningskostnader
Äldre användningsområden
Växtsjukdomar
Biologisk mångfald och växtskydd
Giftiga substanser
Övrigt
     Fingervisning om hur jorden mår
     Gröngödsling
     Näringsrik kompostmylla
     Hinder för erosion och näringsläckage

 

Sammanhanget avgör alltså (se "Vad är ett ogräs") om plantor från vilda växtarter innebär något negativt (ogräs) eller positivt för oss själva, grödan och vår miljö. Detta tas här upp ur såväl ett "ekologiskt" som "konventionellt" odlingsperspektiv:

  • Kulturväxternas uppkomst. Urval i äldre tiders grödor, som ofta var en blandning av olika typer (jfr våra gamla lantsorter), var länge huvudspåret i förbättringen och utvecklingen av det växtmaterial som odlades för olika ändamål. En process som för vissa grödor pågått så länge vi bedrivit jordbruk, d.v.s. över 10 000 år (i Sverige ca 5 000 år). Samtidigt har det också inom vissa arter skett korsningar mellan odlade och vilda släktingar eller mellan närstående odlade släktingar. Detta gör det ofta svårt att följa utvecklingen före den moderna växtförädlingens intåg i slutet av 1800-talet. Bland kulturväxter som utvecklats ur vilda ogrässläktingar kan följande nämnas: 
  • Vildformer av havre (Avena spp.)
    • Havre (Avena sativa)
       
  • Vildformer av råg (Secale spp.)
    • Råg (Secale cereale)
       
  • Strandbeta (Beta vulgaris ssp maritima)
    • Sockerbeta (Beta vulgaris)
       
  • Åkerkål (Brassica rapa ssp. sylvestris)
    • Rybs (Brassica rapa ssp oleifera)
       
  • Vildkål (Brassica oleracea)
    • Blomkål, brysselkål, grönkål, kålrabbi, vitkål etc
       
  • Vildmorot (Daucus carota ssp.sylvestris)
    • Morot (Daucus carota ssp. sativus)

Hos en art som råglosta är det däremot inte otroligt att en motsatt utveckling har skett. Olika utgrävningsfynd tyder på att arten redan under sten- och bronsåldern på något sätt odlades som ett primitivt sädesslag. Blev sedan så småningom ett ogräs i höstsäd då den inte avkastnings- och kvalitetsmässigt kunde konkurrera med sädesslag som råg och vete.

  • Genutbyte ogräs – kulturväxt. Genöverföring genom korsbefruktning (hybridisering) mellan ogäs och närbesläktade kulturväxter förekommer. Detta kan i vissa fall medföra en försämrad kvalitet hos skördeprodukten.Vid utsädesodling är detta särskilt bekymmersamt, t.ex för morot och sockerbeta. Utsädesodlingarna ska lokaliseras till områden där inkorsningsriskerna i princip är obefintliga eller skapas skyddszoner så att inkorsning av vild morot respektive strandbeta förhindras.

    Hybridisering mellan åkerkål och rybs sker lät. Man bör alltså vara uppmärksam på förekomst av åkerkål i närheten av rybsfält. Åkerkål är idag tursamt nog en ganska tillbakaträngd art samtidigt som rybsodlingen för tillfället upptar mindre än 5 procent av hela oljeväxtarealen i Sverige.
     
    Genöverföring har kommit i fokus genom den ökade odlingen av genmodifierade grödor (GM-grödor) världen över. År 2008 odlades GM-grödor (mest soja, majs, bomull och raps) på en areal tjugo gånger den totala svenska åkerarealen, främst i USA, Kanada, Argentina och Kina. Inom EU odlas endast små arealer med GM-majs. I Kanada, med odlingsförhållanden som mest liknar våra, har odling av dessa grödor pågått sedan mitten av 1990-talet. I stor skala odlas där raps som fått en gen för herbicidtålighet, avsedd att ge såväl miljö- som odlingstekniska vinster. Denna gen har sedan överförts till vilda ogrässläktingar, som då tyvärr också blivit resistenta mot den aktuella herbiciden. Detta har medfört att man nu också måste ta till andra typer av herbicider för att kunna kontrollera vilda ogrässläktingar i rapsfälten, men framför allt problem för ekoodlad raps, där nolltoleras i de allra flesta fall gäller vad beträffar inblandning av GM-gödor. Ett undatag är t.ex Amishfolket i just Nordamerika, som har såväl genmodifierad majs som tobak i ekoodling.
     
  • Avkastningsnivå. Vid ökande förekomst av ogräs minskar generellt skördens storlek. Ogräsen konkurrerar med grödan om utrymme, ljus, vatten och växtnäring. Skördeökningarna kan bli betydande vid en lyckad bekämpning av ogräsen (se vidare "Kontroll" ovan). På global nivå uppgår värdet av minskade intäkter p.g.a. skördeförluster orsakade av ogräs till drygt 40% av de sammantagna förlusterna för ogräs, insekter och växtsjukdomar. För ogräsens del motsvarar detta värdet av 380 miljoner ton vete, vilket år 2009 skulle ha utgjort nästan halva världsproduktionen av vete, eller ca 20% av världens totala spannmålsproduktion, som domineras av majs, ris och vete.
  • Skördens kvalitet. Ökad ogräsmängd i stråsäd innebär mer avrens och högre vattenhalt i den skördade varan medan volymvikt, proteinhalt och tusenkornvikt minskar. I oljeväxter ökar klorofyllhalten, vilket försämrar oljans hållbarhet samtidigt som oljehalten i fröna minskar. Ogräsen ökar också risken för att grödan lägger sig (liggsäd). Detta ger i vete och råg ett lägre falltal, som är ett mått på hur mycket stärkelsen brytits ned i spannmålskärnorna. Blir falltalet för lågt i råg och vete duger kärnskörden inte som brödsäd utan blir djurfoder. Allt detta ger lantbrukaren ett lägre  försäljningspris. Vid liggsäd och fuktigt väder kan också kärnorna i stråsädesaxen börja gro, speciellt i råg, rågvete och vete. Grödan kan då bli oandvändbar som brödsäd och foder.

    I vissa grödor är ogräsfrön svåra att rensa bort i den skördade varan. I vallfrö (utsäde) är arter som t.ex baldersbrå, bergsyra, brunört, harkål, kamomill, nattglim, skräppor, sommargyllen, stormåra, svinmålla och ängssyra ofta svåra att rensa bort. I oljeväxter som raps och rybs är åkerkål och åkersenap till och med omöjliga att rensa bort, vilket försämrar oljekvaliten. I konservärter är nattskattans runda, giftiga bär ett problem. Mycket ogräs medför som nämnts också risk för liggsäd som medför längre upptorkningstider efter regn.

    Ibland kasseras utsädesodlingar på grund av ogräsförekomst, främst flyghavre.
  • Skörde- och torkningskostnader. Dåligt väder under höstens skördearbete är inte helt ovanligt i vårt humida klimat. Detta kräver effektiv maskinanvändning för att optimalt kunna utnyttja de dagar som står till buds. Inslag av grönskande ogräs är ett stort problem då tröskans kapacitet minskar. Tiden för stoppar ökar och spillet vid tröskningen kan bli betydande i t.ex. stråsäd. Liggsäd och längre upptorkningstider efter regn försvårar skörden ytterigare. Detta innebär högre vattenhalt i spannmålen och därmed större torkningskostnader för att få den lagringsduglig. Stigande energipriser gör detta betydligt mer kostsamt än tidigare.
  • Äldre användningsområden. Av äldre litteratur framgår att många av de växtarter som idag mest ses som ogräs, i det gamla folkhushållet ansågs ha värdefulla egenskaper, dygder som man uttryckte det. Det kunnde röra sig om bekämpning av loppor och vägglöss, rengöring av koppar- och tennföremål, tygframställning, färgning, hårtvätt, kosmetika, tobaksersättning etc. Men det är framför allt inom två områden som informationen är omfattande nämligen inom den folkliga läkekonsten samt i mat och dryck. Detta är kanske inte så oväntat med tanke på de mycket begränsade möjligheterna till "läkarvård" och det stundtals besvärliga försörjningsläget. I den folkliga läkekonsten märks arter som brännässla, groblad, hästhov, kamomill, renfana, röllika och åkerfräken. I Arvid Månsons "Örtabok" från 1654 nämns över fyrtio dygder för en art som brännässla. Över 30 % av de idag mer betydelsefulla ogräsen har använts som läkeväxter i en eller annan form. Många har legat till grund för en syntetisk framställning av t.ex. allergimediciner, preventivmedel och psykofarmaka.
  • Växtsjukdomar. Många ogräs är värdväxter för växtsjukdomar och skadedjur: Som exempel kan nämnas kvickrot som kan bidra till spridning av stråfusarioser, stråknäckare, rotdödare och havrecystnematod i stråsäd. Korsblomiga ogräs kan bidra till spridning av klumprotsjuka, bomullsmögel, svartfläcksjuka och kransmögel i oljeväxter. Nattskatta kan bidra till spridning av potatiskräfta och potatisbladmögel. En väl genomtänkt växtföljd är i dessa sammanhang mycket betydelsefull, så att känsliga grödor i infekterade områden inte tillåts återkomma mer än vart annat eller vart fjärde år, beroende på den aktuella situationen. Många ogräs är också värdväxter för insektsöverförda virussjukdommar.
  • Biologisk mångfald och växtskydd. Ogräskontroll med herbicider sedan mitten av 1900-talet, effektiv jordbearbetning, konkurrenskraftiga stråsädesbestånd har medfört kraftigt minskade ogräsmängder på åkermark. Antalet ogräsplantor per m² har under denna period minskat från 500 – 600 till inte så sällan under 100 plantor per m². I bygder med intensivt jordbruk kan ibland 4 – 5 arter stå för över 75 % av ogräsens vikt. På 1950-talet var motsvarande antal arter 15 – 20. Det är idag också mindre variation mellan olika områden. Den vilda floran på åkermark uppvisar alltså inte bara kvantitativa förändringar utan också allt mindre mångfald och större likformighet.

    Ur ekonomisk synvinkel är strävan mot ett helt ogräsfritt jordbruk en dålig affär. Detta beror dels på höga kostnader för bekämpningsmedel och risken för skador på grödan, dels på att ogräsen erbjuder föda och skydd för en rad insekts- och fågelarter. Många av dessa insekter (t.ex.blomflugor, jordlöpare, nyckelpigor) håller tillbaka skadegörare som t.ex olika bladlusarter och sniglar.

    Hög biologisk mångfald i trädgården lockar naturligtvis också till sig många rovinsekter. En allt för välstädad trädgård saknar de miljöer som krävs för detta. Många ogräs (t.ex. blåklint, hästhov, maskros, tistlar) är viktiga näktarkällor för dagfjärilar och pollinerare som bin och humlor. Ogräsen spelar en speciellt stor roll tiden före fruktträdens blomning och sedan efter att fruktträden blommat över och vitklöverblomningen kommit igång samt senare när också rödklövern blommat över. Man bör alltså iaktta restriktivitet vid användning av herbicider i höstsådda grödor tidgt under våren, då arter som plister, veronika och våtarv ibland är de få nektarkällor som står till buds.
  • Giftiga substanser. Vissa ogräs innehåller giftiga ämnen som gör dem besvärliga i fältmässig köksväxtodling, i vallar och på beten. Det kan vara fråga om ämnen tillhörande kemiska grupper som t.ex.alkaloider och glykosider. Några av dessa ämnen kan orsaka allvarliga förgiftningar hos våra husdjur redan i små mängder medan det för andra krävs att de konsumeras i större mängder under relativt lång tid. Djurens välbefinnande och ålder påverkar effekterna. Halterna i växten kan påverkas av väderförhållanden, växtplats och utvecklingsstadium. I vissa fall bryts dessa giftiga ämnen ned vid torkning (t.ex. hö) medan andra ackumuleras vid torkning. Ensilering kan i vissa fall ha en neutraliserande effekt.

    I t.ex. Nordamerika är förekomsten av giftiga växter ett allvarligt problem vid ranchdrift av boskap och kräver bekämpningsinsatser. Det gäller t.ex vargtörel och olika arter av riddarsporre. Under svenska förhållanden är det speciellt stånds som kräver uppmärksamhet i samband med betande hästar. Får är däremot mer motståndskraftiga.
     
    Bekämpning av örtogräs, särskilt av kvickrot, tycks ha en återhållande verkan på bildningen av fusariumtoxiner i stråsäd. Vissa av dessa toxiner är mycket giftiga.
  •  Övrigt.
    • Fingervisning om hur din jord mår. Arter som korsört, kålmolke, maskros, nässlor, pilört, plister, snärjmåra, svinmålla, veronika och våtarv tyder på god bördighet. Riklig förekomst av bergsyra, trampört och åkerspergel tyder på att jorden är lite för sur (låga pH-värden) medan arter som vallmo, viol och åkersenap tyder på det motsatta d.v.s. på lite för höga pH-värden. De flesta odlade växter föredrar en mer neutral nivå. Groblad och gåsört skvallrar om kompakt jord, medan arter som hästhov, gåsört, revsmörblomma, åkerfräken och mossa är utmärkande för dåligt dränerad jord.
       
    • Gröngödsling. Ettåriga ogräs kan ersätta gröngödslingsväxter om du t.ex. inte skulle ha tid att rensa.Tänk då på att de inte får blomma och sätta frön innan du gräver ned dem i marken. De kan också skäras av och vid torrt och soligt väder lämnas kvar som täckning ovanpå jorden.
       
    • Näringsrik kompostmylla. Ettåriga ogräs kan gå direkt i komposten om de inte hunnit sätta frö. Fleråriga ogräs måste först torka i solen eller ligga och ruttna i en svart sopsäck eller dylikt innan de hamnar i komposthögen. Många fleråriga ogräs har djupgående rötter som dels luckrar marken, dels tar upp näring från både en och två meters djup. Som exempel kan nämnas vallört (kaliumrik) som kan skördas två gånger per år från något vilt bestånd eller om du odlar den i något hörn av trädgården. Grönmassan bryts ned mycket lätt och skyndar på processen. Den är med andra ord en riktig "kompostväxt" för den ekologiska trädgården. Dessutom har vallörten vackra blå blommor.
       
    • Hinder för erosion och växtnäringsläckage. Ogrästäkt mark kan minska jorderosion och dessutom ta upp växtnäringsämnen före eller efter själva odlingssäsongen, vilket kan minska näringsläckaget till vattendrag och grundvatten.