Figur. Faktorer som påverkar ogräsens förekomst och spridning.
Spridningssätt
För arter som uppträder som ogräs är spridningssättet viktigt då dessa pionjärväxters mål är att återerövra öppen mark. Aktiv spridning kan ske genom ovanjordiska revor, underjordiska stamutlöpare (rhizom) eller rötter som skjuter upp nya skott. Åkertistel t.ex. kan sprida sig flera meter i sidled under en vegetationsperiod. Vad beträffar frön kan de aktivt spridas med fröslungning genom att frukterna spricker upp vid torkning eller ökad saftspänning t.ex. nävor och flera ärtväxter. Aktiv spridning ger ofta en långsammare spridning och etablering än passiv spridning, som därför är det viktigaste sättet för ogräs att sprida sig.
Foto: Maskros - passiv självspridning av frön med vinden. (© E. Fogelfors)
Passiv självspridning genom frön är också det vanligaste spridningssättet bland fröogräs. När fröhuset hos t.ex. vallmo öppnas och vinden får stjälkarna att vaja kastas fröna ut. Tistel- och molkearter, maskros, korsört etc. är utrustade med hårpenslar som håller fröet svävande och kan då transporteras flera kilometer. Frön kan också spridas via vattendrag eller genom översvämning t.ex. flyghavre. Små och vattenavstötande frön kan hålla sig flytande genom ytspänning medan andra är utrustade med olika typer av flytorgan. Passiv spridning sker också med djur där frön med borst eller kroktaggar fastnar i djurens päls. Snärjmåra, hundtunga och piggfrö är exempel på detta. Grobladets frön är klibbiga och fastnar därför lätt på klövar och skosulor. Frön sprids också med insekter t.ex. myror. Bl. a. skelört och viol-arter har frön som lockar insekter med oljerika bihang. Frön som äts upp av djur är ofta anpassade till sin spridningsmetod genom att passagen via tarmkanalen ökar grobarheten. Redskap, utsäde och transporter är också exempel på passiv spridning.
Foto: Maskroser i gammal slåttervall, som sett sina bästa dagar. (© F. M. Stendahl)