Figur. Faktorer som påverkar ogräsens förekomst och spridning.
Markförhållanden
Sambandet mellan markförhållanden och ogräsflora är ofta ett komplicerat samband. I litteraturen anges ofta att vissa ogräs föredrar en viss marktyp. Ofta beror det i stället mer på olikheter i växtodlingen än på jordens fysikaliska eller kemiska olikheter. För att belysa detta ska vi här ta upp exemplet sandlök.
Sandlöken är sedan gammalt känd som ett besvärande åker- och betesmarksogräs i sydöstra delen av landet. Särskilt i höstråg på lätta jordar men också i fodervallar, sedan vallodling på åker infördes under 1800-talet. Arten förökar sig huvudsakligen med lökar. I marken ser vi två typer av lökar, huvud- och sidolökar. I blomställningen bildas groddknoppar, som är små lökar. Sidolökarna kan ha mer än årslång groningsvila. Alltså att slags ”fröbank”. Lökarna gror i stor utsträckning på hösten. De unga plantorna övervintrar och nya lökar börjar anläggas på våren, samtidigt som moderlöken dör. Detta sker i vårbrukstider då sandlökens energireserver befinner sig i minimum efter detta omtag och följaktligen har mycket svårt att komma tillbaka efter mekanisk störning. Senare under vegetationsperioden kan sandlöken hävda sig väl vid mekanisk störning under höstbruket och höstsådden. Detta förklarar varför sandlöken inte påträffas som ogräs av betydelse i vårsådda grödor, där den i alla fall kan överleva med hjälp av vilande sidolökar. Man kan också konstatera att förekomsten av sandlök i höstsådda grödor gradvis ökar från lerjordar till sandjordar, vilket då skulle tala för att sandlöken föredrar torra sandjordar. Notera här namnet sandlök! Om vi nu i stället riktar blicken mot de obearbetade åkerrenara runt fälten finner man i princip inga skillnader vad beträffar jordart!!! Det visade sig också att ett inslag av vårgrödor i en växtföljd med 30 – 40 % var gränsen för sandlökens förekomst som betydelsefullt ogräs i växtföljdens höstsådda grödor oberoende av jordart. Vid större inslag hindrades alltså sandlökens förökning tillräckligt ofta av vårbearbetning för att arten inte skulle bli ett uthålligt ogräs.
Det är alltså svårt att med bestämdhet uttala sig om i vilken jord vissa ogräs trivs bäst på (se även figuren nedan). Man kan i alla fall peka på att vissa arter av olika anledningar är mer vanliga och konkurrenskraftiga på vissa jordar. Dagens storskaliga och mer intensiva jordbruk har dock i viss mån suddat ut skillnaderna.
- På lerjordar: baldersbrå, hästhov, åkersenap, åkertistel.
- På lätta jordar som sand- och mo-jordar: duvvicker, förgätmigej, korsört, åkerrättika, åkerven.
- På torrare marker: kamomill, sminkrot.
- På kalk- och näringsrika jordar: jordrök, vallmo.
- På humusrika jordar och mulljordar: dån, krustistel, storven. svinmålla, pilört, åkerspärgel.
- På kväverika jordar: hundloka, kirskål, nässlor, svinmålla, vägmålla.
- På kemiskt sura (pH lägre än 5.5) och näringsfattiga jordar: grönknavel, syra-arter, åkerspärgel.
- På fuktiga och vattensjuka dåligt dränerarde jordar: bladvass, brunskära, gåsört, hästhov, knölsyska, revsmörblomma, tuvtåtel, vattenpilört, veketåg, åkerfräken, åkermynta.
- Bland arter som växer på i stort sett alla jordar märks: kvickrot, lomme, stormåra, vitgröe, våtarv.
Mängden ogräs är också kopplad till jordtyp. De största problemen finner vi på mulljordar och minst på lerjordar.
En förbättring av jordens kalk- och näringstillstånd gynnar vanligen kulturväxten i förhållande till ogräset. I långsamt växande kulturer eller i sådana med svag marktäckning kan däremot gödsling gynna ogräset. Detta är t.ex. fallet i en vårvetegröda med flyghavre, där ett kvävetillskott ofta gynnar flyghavren på det svagt bestockade vårvetets bekostnad. Detta är också fallet för många av våra radodlade grönsaker i trädgårdslandet.
Figuren visar två arters relation till olika pH-värden i marken. Båda trivs uppenbarligen bäst vid ett neutralt pH. Men här visar sig ogräset inte klara konkurrensen med kulturväxten, utan blir då hänvisad till mer sura markförhållanden som den är bättre anpassad till än kulturväxten. Detta blir då i det här sammanhanget ogräsets ekologiska nisch. Figuren kan också ses som en principfigur för att även beskriva andra miljöfaktorers betydelse för konkurrensutfallet arter emellan t ex vid olika temperatur- och ljusförhållanden.
Foto: Vattenpilört. (© H. Fogelfors). I grödor på dåligt dränerade fält som ofta här och där står under vatten tidigt på våren kan arter som t.ex.vattenpilört och åkerranunkel (Öland och Gottland) bitvis bli marktäckande.