Giftiga och olämpliga växter - särskilt i vallar och beten

I vallar är det svårare att avgöra vad som är ogräs än i grödor som stråsäd och köksväxter. Eftersom vallen i de flesta fall är en flerårig gröda blir inslaget av icke sådda arter ofta betydande genom naturens återerövringsarbete. Vilka arter som man bör betrakta som ogräs i detta sammanhang är därför inte alltid helt lätt att avgöra. Alla behöver inte vara till nackdel för produktionen. Vissa arter har dock tveklöst egenskaper som av olika anledningar gör dem olämpliga i jordbruks- och trädgårdssammanhang:

De flesta vilda växtarter ger lägre avkastning än de odlade vall-/foderväxterna. Stort inslag av arter som fibblor, kärrgröe, kärrkavle, maskros, revsmörblomma och rölleka ger alltså en låg vallskörd samtidigt som flera dessutom inte heller är lämpliga från t.ex. skördesynpunkt. Detta gäller t.ex. maskros som i torrt tillstånd lätt smulas sönder vid höberedning, vilket ger stora förluster.

Maskros på äldre gräsvall (Foto © F. M. Stendahl).

Har någon av vallväxterna dålig uthållighet (t.ex. rödklöver) kan vilda arter få fäste i den luckiga vallen. Även om de ofta är underlägsna när det gäller biomasseproduktion har många mycket kraftig konkurrensförmåga (t.ex. brännässla, daggkåpa, hundkäx, knölklocka, maskros, revsmörblomma, rölleka och ängsbräsma). Vallväxter kan därför konkurreras ut.

Hundkäx (hundloka) på extensiv vall, f.d. åker. (Foto © H. Fogelfors)

Vilda arter har i jämförelse med odlade vallväxter ofta lågt eller mycket lågt näringsvärde, t.ex. lentåtel, nysört, rölleka, stormåra och åkermolke. De vilda växterna har mestadels snabbare utvecklingsrytm och mognar alltså tidigare, d.v.s. de blommar och sätter frö tidigare. Detta medför att de skördas för sent jämfört med vallväxterna, vilket medför lägre proteinhalt och sämre smältbarhet. Riklig förekomst av sådana arter ger således ett sämre foder.

Stormåra (buskmåra) på extensiv vall, f.d. åker (Foto © H. Fogelfors).

Vissa arter kan vara direkt skadliga för våra husdjur och förorsaka allvarliga förgiftningar redan vid små mängder medan andra måste konsumeras i större mängder under lång tid för att medföra giftproblem. Skillnaderna i känslighet kan vara betydande mellan olika djurslag. De giftiga ämnena finns i de färska växterna, men finns ofta kvar även efter torkning och ensilering. Ibland kan vissa giftiga ämnen inaktiveras vid torkning och en växt kan då vara ofarlig om den äts torkad som hö, t.ex. vanlig smörblomma.

I färskt tillstånd är risken oftast störst.Vid torkning inaktiveras vissa giftiga ämnen. En växt kan således vara giftig om den äts färsk men ofarlig om den äts torkad som hö, t.ex. vanlig smörblomma.

Vanlig smörblomma på extensiv vall, f.d. åker (Foto © F. M. Stendahl).

Några arter får anses som särskilt giftiga. Det gäller t.ex. besksöta, bolmört, odört, sprängört och törel-arter. De flesta av dessa förekommer på ängsmark, sjöstränder (t.ex. sprängört) och impediment eller skräpmarker. Flertalet ratas av djuren, men vid brist på foder kan de ätas med förgiftning som följd. Ungdjur tycks råka ut för detta oftare än vuxna djur. Detta kan bero på att ungdjur ofta får beta på sämre marker med större mängder ogräs än mjölkkor eller på marker som mjölkkorna redan utnyttjat. På så sätt tvingas ungdjuren att utnyttja växter som mjölkkorna ratat. En annan förklaring kan vara att mjölkkor utvecklat större förmåga att undvika giftiga arter än ungdjur. Som regel är riskerna för förgiftning större om giftiga växter förekommer i skördat vinterfoder som torkat hö eller ensilage än i betet. Djuren har då svårare att sortera ut giftiga växter.

Ett flertal arter innehåller giftiga ämnen som ger förgiftningssymptom först när djuren äter större kvantiteter av dem. Sannolikt kan dessa växter ge negativa efekter i form av mer eller mindre tydliga produktionsstörningar även då de äts i mindre mängder.

Sprängört på strandäng (Foto © J.C. Schou/Biopix.dk).

Det kan vara fråga om kvalitetsförsämringar genom inblandning i den skördade grödan t.ex. ensilage/hö men även vid bete. Nattskattans giftiga, ofta gröna, bär (6 – 10 mm) ger problem i konservärter. Några vilda arter innehåller substanser, som kan ge lukt ock smakförändringar i mjölk och mjölkprodukter (t.ex. baldersbrå, kamomill, malörtsambrosia, renfana, sandlök, sommargyllen) även färgförändringar (t.ex. stormåra, törel-arter). Dessa växter är med andra ord olämpliga i foder till mjökkor. Några av dem är dessutom direkt giftiga, och skapar problem om djuren äter dem i större mängd.

Blommande bestånd av renfana i beteshage (Foto © E. Fogelfors).

Några orsakar hudreaktioner hos djuren vid direktkontakt (t.ex. brännässla, johannesört, jätteloka).

Blommande bestånd av jätteloka i parkmiljö (Foto @ F. M. Stendahl).

För en hög produktion behövs ett foder med god smaklighet. Skillnaderna i smaklighet mellan olika arter i en slåtter- eller betesvall är betydande. I regel försämras också smakligheten med växtens utveckling (ålder). Bland växter som ger dålig smak i bete och hö kan nämnas baldersbrå, kamomill, nysört, ryssgubbe, skräppa, tuvtåtel, älgört. När de ratas av betesdjuren får de en konkurrensfördel och breder ut sig, vilket ger ett sämre utnyttjande av betesmarken och som följd t.ex. en dålig tillväxt hos betesdjuren.

Ogräsproblem i vallen medför i regel även problem i efterföljande grödor. Många arter har betydande fröproduktion och arter som hinner utveckla frö före vallskörden får möjlighet att öka sitt fröförråd i marken, t.ex. lomme och penningört. Tidpunkten för vallskörden har alltså stor betydelse. Vid sen skörd får betydligt fler arter och plantor möjlighet att producera livsdugliga frön än vid tidig skörd av hö och ensilage.

Många fleråriga arter i vallen kan naturligtvis också fortleva i den efterföljande grödan. Detta gäller särskilt arter med underjordiska stam- eller rotutlöpare t.ex. kvickrot, storven, lentåtel, åkertistel, åkermolke, hästhov, knölklocka, knölsyska, nysört, rölleka och fräken-arter. I en efterföljande konkurrenssvag gröda kan de skapa allvarliga problem, inte minst kvickrot. Detta innebär att kvickroten måste betraktas som ett ogräs i vallen även om fodervärdet är ganska bra när vallen skördas tidigt.

Mängden ogräs i fleråriga vallar varierar stort beroende på hur insådden har lyckats, och som sagt, av vallens ålder:

Andra vallåret (vall 2) har generallt sett lägre ogräshalter än vall 1 och vall 3.
Ett stort försöksmaterial visar att vallar äldre än 3 år, sett över hela landet, ofta har ogräshalter över 40 % medan motsvarande siffra för vall 1 är ca 25 %, vall 2 ca 20% och vall 3 ca 35 %. Variationen är dock stor samtidigt som andelen ogräs ökar från slättbygd till skogsbygd och från söder till norr. Detta kan till stor del förklaras med att andelen dåligt utnyttjade vallar (mer jordbank än vall) ökar från slättbygd till skogsbygd och från söder till norr. Om man däremot skulle jämföra samma intensitetsnivå i vallodlingen är skillnaderna mindre eller rent av obetydliga.

I betesvallar kan arter som maskros, fibblor, rölleka, smörblomma och hundkäx samt, bland gräsen, tuvtåtel, kärrkavle och kärrgröe bli mer eller mindre vanliga och ibland t.o.m. helt ta över.

För vidare läsning se https://sva.se/djurhalsa/fodersakerhet/giftiga-vaxter-a-o-fodersakerhet eller gå in på respektive art under rubrikan "Ogräsbeskrivningar" i sidhuvudet här ovanför.