Sammanfattning
Kemisk bekämpning av ogräs, började introduceras i jordbruks- och trädgårdssammanhang vid 1900-talets början. Under 1900-talets första hälft användes i viss utsträckning oorganiska medel ("metallsalter"). Från slutet av 1940-talet fick man tillgång till nyare kemiska bekämpningsmedel, som började användas i stor skala. Detta kom att innebära en revolution vad beträffar ogräsbekämpningen. Denna var tidigare mycket arbetskrävande och slitsam, varför introduktionen av dessa medel ledde till en mycket kraftig besparing av mänsklig arbetskraft. Snabb effekt kunde åstadkommas på ett billigt och bekvämt sätt jämfört med tidigare. Det blev efterhand möjligt att bekämpa ogräs kemiskt i nästan alla grödor. Man var alltså inte längre beroende av att välja gröda eller växtföljd med tanke på att hålla tillbaka ogräsen, utan de kemiska medlen, herbiciderna, tog till stor del över alla de ogräsreglerande åtgärder som var inbyggda i det s.k. växtföljdsjordbruket som vuxit fram från 1800-talets första hälft med ökade möjligheter att försörja en allt talrikare befolkning.
Introduktionen av kemiska bekämpningsmedel blev alltså en av flera pusselbitar som sedan öppnade vägen för dagens industrijordbruk. Allt för att kunna producera tillräckligt med billiga livsmedel för en växande världsbefolknig. De tidigare mycket strikta växtföljderna blev nu s.k. fria ”växtföljder” där samma ettåriga grödor kunde odlas flera år i följd., vilket gynnade vissa ogräs otroligt om de inte kunde bekämpas effektivt. Kemiska ogräsmedel fick därför en avgörande betydelse som komplement till förebyggande åtgärder och till den mekaniska kontrollen av ogräsen, som idag globalt förorsakar ett skördebortfall motsvarande halva världsskörden av vete.
Användningen av herbicider innebar som all teknologi inte bara fördelar utan även risker för negativa sidoeffekter för såväl arbetsmiljön som den yttre miljön. Det kan vara fråga om vindavdrift vid besprutningstillfället eller att herbiciden inte bryts ned tillräckligt snabbt (lång persistens) efter att den fullgjort sin uppgift. Detta kan påverka yt- och grundvatten samt omgivande vegetation. Det kan också vara fråga om rester i foder och livsmedel. Risker av detta slag måste alltid vägas in, varför anvisningar angående herbicidens hantering, anpassning till växtföljden och till gällande lagstiftning noga måste följas och utvecklas.
Lovprisandet och tron på de kemiska bekämpningsmedlens harmlöshet under 1940- och 1950-talen kom så småningom att ifrågasättas allt mer. Boken "Tyst vår" av Rachel Carson (1962) blev en väckarklocka som förlöste västvärldens miljöengagemang. Intresset för olika typer av alternativa odlingsformer började också allt mer växa fram och i slutet av 1980-talet myntades i Sverige begreppet ekologiskt lantbruk motsvarande engelskans organic farming, där kemiska bekämpningsmedel ej tillåts..
Sedan 1980-talet har stora ansträngningar gjorts av olika myndigheter/organisationer för en säkrare bekämpning av ogräs och växtskadegörare med ett minimum av negativa sidoeffekter. Särskilda handlingsprogram har genomförts för att minska riskerna för negativa effekter på miljö och hälsa. Detta har lett till att de mest negativa medlen rensats bort, bättre behovsanpassning och säkrare hantering. Ett arbete som ständigt pågår genom Kemikalieinspektionens försorg, Jordbruksverks växtskyddscentraler samt andra rådgivningsorganisationer och olika typer av odlingskontrakt. Som exempel kan nämnas att varje person som idag använder kemiska bekämpningsmedel av klass 1och 2 måste genomgå regelbunden utbildning i länsstyrelsens regi. Klass 3-medel får användas av fritidsodlare etc. utan någon formell utbildning
Användningen av kemiska ogräsmedel ökade snabbt under 1950- och 1960-talen. Förbrukningen stabiliserades sedan från början av 1970-talet för att sedan från mitten av 1980-talet och fram till EU-inträdet 1995 minska med ca 65% genom de s.k halveringsprogrammen (se diagrammen i slutet av denna artikel). Jordbrukets förbrukning av den totala mängden kemiska bekämpningsmedel ses i cirkeldiagrammen sist i artikeln. Användningen av ogräsmedel är störst i södra Sverige. Skåne står för nästa hälften av den totala mängden ogräsmedel som förbrukas i landet.
Verkningssättet på använda herbicider har förändrats radikalt över tiden. Man använder allt mer sofistikerade och "skräddarsydda" medel. Dessa är idag av följande karaktär:
- Vanligen systemiska, d.v.s. substansen transporteras runt i växten och påverkar därför denna i sin helhet även om sprutvätskan bara träffar någon del av plantan. Kontaktverkande herbicider är främst frätande eller brännande på den del av växten som de direkt kommmer i kontakt med. Någon transport av herbiciden sker inte inuti växten. Den senare herbicid-typen var vanligare förr.
- Oftast selektiva d.v.s. de dödar eller hämmar vissa arter, medan andra inte påverkas. Idag kan man t.o.m. kontrollera kvickrot i vete (Monitor).
- Oftast verksamma genom att blockera/hämma funktionen av ett ett visst växtenzym. Detta minskar avsevärt risken för att också däggdjur påverkas.
- Utvecklingen har gått från allmänt celltoxiska medel (t.ex. koppar- och järnsulfat, natriumklorat, svavelsyra)
- 1900-1940
- ... till selektiva medel som påverkar tillväxt och celldelning, t.ex.fenoxiättiksyror (MCPA m.fl) och fenoxipropionsyror (mekoprop m.fl.)
- 1940- och 1950-tal
- ... och medel som påverkar ljusprocesser som fotosyntes (t.ex. triaziner, bensonitriler, kvartenära ammomiumföreningar samt vissa urinämnen och karbamater)
- 1960-tal
- till medel som också påverkar cellens metabolism genom att hämma enzymer som är nyckelkatalysatorer för bildning av: :
- aminosyror (t.ex. glyfosat, sulfonylureor)
- fettsyror (t.ex fenoxaprop, cykloxidim, setoxidim)
- pigmentämnen som karotenoider (t.ex. mesotrione), vilka är nödvändiga för klorofyllbildningen.
- 1970-, 1980-, 1990-, 2000-tal
Tiden fram till 1940-talets mitt
Tavla från "Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet",som var förlaggt till Experimentalfältet på norra Djurgården (1907–1949).
Under första halvan av 1900-talet användes oorganiska kemiska medel i kampen mot ogräset, såsom: järn-/kopparvitriol, kalkkväve, koksalt, natriumklorat och svavelsyra. Även mineraloljor användes. Dessa är huvudsakligen kontaktverkande och allmänt celltoxiska.. Att oorganiska föreningar hade egenskaper som skulle kunna vara användbara i detta sammanhang uppmärksammades av en händelse under slutet av 1800-talet i Frankrike, där man i vinodlingar använde Bordeauxvätska (kopparvitriol + släkt kalk) mot svampangrepp. Man noterade då att spill på marken skadade ogräset. Riktig fart tog det inte förrän jordbruksskriften ” Journal d’agiculture practique” (1897) skrev om att både en koppar- eller järnvitriollösning effektivt kunde bekämpa åkersenap, ett vid denna tid mycket besvärligt ogräs. Redan följande år genomförs de första bekämpningsförsöken på Kungl. Lantbruksakademiens Experimentalfält på norra Djurgården i Stockholm, där nu Stockholms universitet ligger.
Järn- och kopparvitriol (sulfatsalter) började som sagt att användas tidigt. Bland de ettåriga ogräsen var effekten bäst mot blåklint, hampdån, penningört, pilört, pipdån, åkerkål, åkerrättika och åkersenap. Detta berodde framför allt på att besprutningsvätskan lätt fastnade på de bladrika ogräsplantorna, men inte på den glattare, upprättstående sädesbrodden. Särskilt motståndskraftig blev svinmålla och andra arter med sitt välutvecklade vaxskikt. Effekten var svag eller obefintlig mot rotskott av fleråriga arter, åkertistel möjligen undantagen. Mest kom järnvitriol att användas då den var billigast. Endast spannmål med eller utan ärter kunde behandlas. Andra grödor skadades alltför mycket. Man besprutade med en 15–25 %-ig lösning (500–700 l vatten per ha). Kunde användas även i pulverform, men då inte fullt lika säkert som i lösning. Pulverformen gick under benämningen ”åkerkålspulver”, som var en blandning med gips.
Vid god effekt kunde avkastningen öka med 300–500 kg/ha, vilket var mycket vid 1900-talets början då medelavkastningen för t.ex. vårsäd var under 2 000 kg/ha. Trots detta gick introduktionen trögt och användningen blev i huvudsak begränsad till slättbygderna. Skepsisen var stor, samtidigt som metoden var dyr och krävde mycket vatten. Det var dessutom ont om bra körsprutor. Första artikeln i Sverige om järnvitriol kom 1897 i tidningen Lantmannen.
Med en blandning av järnvitriol och gips, benämnt åkerkålspulver, kunde arter som åkerkål och åkersenap bekämpas. Annons i Lantmannen 1943.
Kalkkväve var handelsnamnet för kalciumcyanamid. Ett kvävegödselmedel som förutom sin gödselverkan hade en ogräsdödande effekt, dels på ogräsplantorna, dels på groende ogräsfrön. Kalkkväve började tillverkas i Sverige 1912 vid Ljungaverken (Medelpad) och fanns i tre former: puder (dammande d.v.s. icke oljat), oljat och kornat. Kalkkväve fick betydande användning. Det kunde spridas med konstgödselspridare och följande nedmyllning (150-200 kg/ha) en vecka före sådd av stråsäd (havre påverkas inte medan korn är mer känsligt) eller betor, vilket märkbart kunde minska förekomsten av fröogräs. Övergödsling med kalkkväve, när säden var ca 10 cm hög, kunde också ha god effekt på små ogräsplantor (3-4 blad) om dessa var fuktiga av dagg. Kalkväve hade god effekt mot maskros vid tidig vårbehandling i både gräs- och klövervallar, riklig dagg fodrades. Kalkkvävet hade också verkan i efterföljande odling. Kalkkvävets damning gjorde den dock problematisk ur arbetsmiljösynpunkt och användningen upphörde vid 1900-talets mitt när industriellt framställd mineralgödsel (handelsgödsel, konstgödsel) och de nya organiska ogräsmedlen fick sina genombrott.
Svavelsyra blev vid början av 1930-talet det vanligaste besprutningsmedlet. Den verkade betydligt snabbare än järnvitriol. En 4 %-ig lösning är effektiv mot de flesta ettåriga ogräsen (800-1 000 l vatten per ha). Speciellt känsliga var åkerkål, åkerrättika och åkersenap. Havre kan besprutas med en 5-6 %-ig lösning. Denna dos gav också god effekt mot mer motståndskraftiga arter som lomme, våtarv och åkerspergel. Var jordrök och svinmålla de dominerande ogräsen gav svavelsyra en mycket dålig effekt. Förutom i stråsäd kunde svavelsyra också användas i ärter och lin. Liksom kalkkvävet var svavelsyra ett ur arbetsmiljösynpunkt problematiskt bekämpningsmedel. Även salpetersyra provades i dessa sammanhang men var alltför aggressiv mot sprututrustningens metalldelar.
Svavelsyrabehandling. Annons i Lantmannen 1945.
Natriumklorat (NaClO3) användes för att bekämpa ruggar av fleråriga ogräs (särskilt åkertistel) utmed dikeskanter i samband med trädesbruk samt på gårdsplaner men även på åkermark. Det spreds på stubben i samband med höstplöjningen. Fältet trädades sedan till följande höst då det såddes med höstvete. Något extra trädesarbete behövde på så sätt inte utföras på de behandlade ogräsbemängda ytorna eller så vårsådde man inte de behandlade ytorna på fältet. Natriumklorat spreds torrt eller i lösning, 2-5 kg per 100 kvm. Bäst effekt noterades på hästhov och åkertistel. På kvickrot var effekten sämre. För att bättre komma åt kvickrotsbestånden kunde man i stället sprida kloratet i juli (högre marktemp bryter ned kloratet snabbare, vilket gav kraftfullare verkan under kortare tid). Man kunde sedan vårplöja de behandlade ytorna, med efterföljande vårsådd - av förslagsvis havre
Effekten var bäst på lättare jordar och i områden med liten höstnederbörd (mindre utlakning). De behandlade ytorna i dikeskanterna kunde efter något år besås med vallfrö för att försvåra utvecklingen av nya ogräsbestånd. Kloratpreparatens efterverkan kunde sträcka sig över 1-3 år beroende på väderleksförhållandena. Ordningen i känslighet bland stråsäd var: korn > råg > vete >havre. Lin reagerade ungefär som havre. Natriumklorat var tillåtet att användas som totalbekämpningsmedel av icke önskvärd vegetation fram till 1990. Handelsnamnet var Klorex.
Särskilt fläckar med åkertistel bekämpades med Klorex. Lämplig gröda året efter med tanke på kvarvarande rester av kloratet var havre,ärter eller vicker. Annons i Lantmannen 1940-talet.
Koksalt (natriumklorid, NaCl) kunde liksom nartriumklorat också användas som totalbekämpningsmedel av icke önskvärd vegetation, vilket redan gjordes i romarriket för över 2000 år sedan.
Tiden för industrijordbrukets framväxt (1946-1980) med ökande miljöinsikt
Ett av de första organiska ogräsmedlen hann precis visa upp sig på den svenska marknaden innan andra världskriget bröt ut, nämligen DNOC som tillhörde gruppen dinitrofenoler (dinitrokresoler, dinitrobutylfenoler). Dessa var starkt gulfärgande (s.k. gula preparat) och akut giftiga för både människor och djur. De hade sedan slutet av 1800-talet använts som växtskyddsmedel och då för insektsbekämpning (t.ex. vinterbesprutning av fruktträd), men även för textilfärgning! Som ogräsmedel är de kontaktverkande men verkar selektivt, vilket upptäcktes 1932.Hög vätskemängd erfodrades dock för att deras selektiva verkan skulle komma till sin rätt. Strax efter krigsslutet 1945 kom de systemiska fenoxiättiksyrorna som förorsakar tillväxtrubbningar. Under 1950-talet skedde en stark utveckling av dessa båda preparatgrupper. Detta innebar mer koncentrerade medel med enhetliga halter av ingående ämnen. Dinitrokresoler (DNOC) förbjöds p.g.a. sin giftighet år 1966. De närbesläktade dinitrobutylfenolerna (dinoseb) blev däremot en viktig preparatgrupp med användning främst i baljväxter, men ersattes under slutet av 1970-talet av bentazon-preparaten som uppvisade lägre giftighet. Framför allt dinoseb är förknippad med en av Sveriges största miljöskandaler vid BT-kemi i Teckomatorp (1971) utanför Landskrona, där ett stort antal gifttunnor grävts ned, vilka så småningom läckte och förorenade omgivningen. Saneringsarbetet är än idag, nästan fyra decennier senare, inte helt avslutat. Dinoseb förbjöds 1979.
Av fenoxiättiksyre-preparaten var MCPA eller 4K-2M som det hette i början och 2,4-D-preparaten de första på marknaden och följdes några år senare av 2,4,5-T-preparaten, som mest kom att användes för bekämpning av lövsly i skogsbruket. När det gällde kontroll av arter som baldersbrå, dån, fräken, svinmålla, åkersenap, åkerspergel och åkertistel i stråsäd men även i ärter, potatis, rödklöver och gräsmarker användes framför allt MCPA, som fick stor användning och fortfarande finns på marknaden. 2,4-D-preparaten användes i höstsäd, på gräsplaner samt längs väg- och dikeskanter (maskros). 2,4-D finns inte längre på den svenska marknaden. Brännässla, kirskål, sly och annan vedartad vegetation kontrollerades med 2,4,5-T.
Fenoxisyrorna orsakade heta miljökonflikter i Sverige under 1970- och 1980-talen. 2,4,5-T användes för lövslybekämpning i barrskogsplanteringar (ofta genom flygbesprutning; all flygbesprutning är förbjuden från 1986), vilket bl.a. kom i konflikt med bärplockning och det rörliga friluftslivet. Den s.k. Hormoslyrdebatten. 2,4,5-T kom också att användas som ett avlövningsmedel (Agent Orange) under USA:s krigföring i Vietnam. Efterhand rapporterades fosterskador och ökad cancerförekomst som främst kopplades till dioxinförekomsten i just 2,4,5-T-preparatet. Förekomsten av dioxin har med framställningsprocessen att göra. Efter flera miljöskandaler vid både tillverkning och användning förbjöds 2,4,5-T i Sverige 1977 p.g.a. för höga dioxinhalter.
Av fenoxipropionsyror introducerades först mekoprop-preparaten 1959 och diklorprop-preparaten 1964. Dessa användes i stråsäd mot bl.a. ogräs som var svårbekämpade med MCPA, t.ex. blåklint, harkål, snärjmåra, våtarv och åkermolke. Diklorprop hade särskilt god verkan mot pilört. Denna preparatgrupp finns fortfarande på marknaden, men då omformulerade. De först introducerade substanserna av mekoprop och diklorprop bestod av två aktiva isomerer (samma delar men olika uppbyggnad), varav endast den ena hade herbicidverkan. Genom en speciell bioteknisk process kunde man framställa produkter (mekoprop-P, diklorprop-P) som bara innehöll den herbicidaktiva isomeren. På så sätt kunde dosen halveras med 40-50 %. Dessa introducerades 1987. Fenoxismörsyror fanns också på marknaden men fick ingen större användning i Sverige.
Fenoxisyraannons i Lantmannen 1949. Denna typ av annons var vanligt förekommande en bit in på 1950-talet och speglar den tidens uppfattning kring de kemiska bekämpningsmedlens "välsignelse".
Under 1950-talet kom också nya preparattyper på marknaden som t.ex. klorerade alifatiska syror (molekyl ej ringformad). Stor användning fick TCA, som är en alifatisk syra, fram till mitten av 1970-talet då glyfosat-preparaten introducerades med Roundup. TCA blev det dominerande medlet mot kvickrot fram till dess. Användningen gick sedan kraftigt tillbaka och TCA förbjöds 1990 p.g.a. hög rörlighet i marken. Den fodrade nedharvning för full effekt. Den var med andra ord en utpräglad jordherbicid. På så sätt fick man en kombinerad mekanisk och kemisk bekämpning. Men för att få en tillräckligt stor säkerhetsmarginal till grödan utförde man behandlingen 3-5 veckor före sådd, vilket ofta kom att innebära att behandlingen utfördes under vårvintern på frusen mark eller omedelbart efter snösmältning. Detta medförde sannolikt en hel del utlakning till omgivningen, speciellt då preparatet är lättrörligt och dessutom spreds i så stora mängder som 20-25 kg per ha.
Grödor som kunde sås efter en behandling var oljeväxter (raps, rybs, senap), betor, kålrötter, rovor och potatis. Kålväxter är minst känsliga. Olika potatissorter uppvisade stora skillnader i känslighet. Den välkända sorten Bintje var mycket känslig och krävde 5 veckors säkerhetsmarginal. Stråsäd odlades inte på behandlad mark förrän efter ett år (havre minst känslig). Under slutet av 1950-talet kom ytterligare en alifatisk syra på marknaden nämligen dalapon. Dalapon-preparaten användes också mot olika gräsarter huvudsakligen kvickrot och vass, men fick inte samma stora användning som TCA. De olika grödornas känslighet för dalapon var i stort sett som för TCA. Säkerhetsintervallen var också ungefär samma som för TCA, men med något kortare efterverkan. Dalapon försvann från marknaden under 1980-talet.
Vid slutet av 1950-talet kom preparatet amitrol, en aminotriazole. Den användes världen över som bl.a. avlövningsmedel vid skörd av bommull. I Sverige kom den att användes mot bl.a. kvickrot, fräken, hästhov och vass. Amitrol fick en ganska stor användning innan den förbjöds 1972 (cancerframkallande).
Triazinresistens hos korsört (Senecio vulgaris) upptäcktes i plantskolor drygt tio år efter dessa medels introduktion. (Foto © E. Fogelfors.)
Ungefär samtidigt som TCA-preparaten introducerades under 1950-talet kom också de första fenylkarbamaterna, där t.ex. profam och klorprofam ofta användes mot groende ogräsfrön mellan grödans sådd och uppkomst. De försvann från marknaden 1972. Några år efter att fenylkarbamaterna introducerades de första triazin-preparaten, som skulle få stor användning. Först ut var klortriazinerna (simazin, atrazin). Dessa var mycket svårlösliga i vatten och således mindre utlakningsbenägna och därför särskilt lämpade för totalbekämpning. Så t.ex. fick Totex strö (atrazin+diklobenil) stor användning på gårdsplaner, bangårdar etc. Effekten kunde bestå i mer än 2-3 år. Särskilt simazin kom att användas också i plantskolor och frukt- och bärodlingar. Triaziner bryts ned snabbare i vissa växter, t.ex. majs. Atrazin kom därför flitigt att användas i denna gröda. Atrazin och simazin försvann, av miljöskäl från marknaden, i slutet av 1980-talet. Det fanns också mer lättlösliga triaziner som kunde utnyttjas i vissa köksväxter.
Triazinerna är starkt förknippade med de första resistensfallen i såväl Europa som USA under 1960-talet. Triazinresistens hos korsört (Senecio vulgaris) hade nämligen upptäckts i en rad plantskolor. Detta kan man nog säga blev det egentliga uppvaknandet av resistensfrågan. Visserligen hade man redan under 1950-talet hos bl.a. bermudagrass (Cynodon dactylon), i sockerrörsodlingar på Hawaii sett behovet av större doser efter år av ensidig användning av en viss herbicid (läs vidare Artikel nr 6 ”Resistens mot kemiska medel”). Utvecklingen av triazin-preparat fortsatte, och en rad av preparat av annan typ än klortriazinerna kom under 1970-talet, som Goltix i betor (metamitron), Sencor i potatis (metribuzin) och Bladex i ärter, åkerbönor och oljeväxter (cyanazin). Den sistnämnda finns sedan 2007 ej kvar på marknaden.
Vid mitten av 1900-talet initierades flera kampanjer för att utrota flyghavren (Avena fatua), som var ett besvärligt ogräs speciellt i områden med stor andel vårsäd i växtföljden (flyghavre är vårgroende!). (Foto © H. Fogelfors.)
Under första halvan av 1960-talet kom de första urinämnena, som diuron- och linuronpreparaten. Linuron blev bl.a. ett specialmedel i potatis och morötter. Dinuron och monuron fick betydande användning som totalbekämpningsmedel. De förknippas ofta med ogräsbekämpning på banvallar, särskilt dinuron. Före 1972 användes en rad substanser för detta ändamål, t.ex. amitrol, monuron, dinuron, 2,4-D, 2,4,5-T (bl.a. alltså det omstridda preparatet Hormoslyr). Därefter, fram till 1993, endast dinuron (Karmex 80) för att sedan efterhand ersättas av glyfosat-preparat. Debatten kring SJ:s besprutningståg tog fart när man på 1980-talet konstaterat att det fanns en förhöjd dödlighet i cancer, åtminstone för dem som arbetade med dessa medel i början (1957–1961). Man använde då andra medel, dessutom betydligt större kvantiteter än i dag, och handhavandet var i princip oreglerat. I dagens ogräståg är besprutningssystemet helt slutet och exponeringen minimal.
Inom gruppen urinämnen kom sedan under 1970-talet en rad nya preparat som Arelon (isoproturon) och Tribunil (metabenstiazuron). Vid mitten av 1960-talet kom de första diazinpreparaten Pyramin (klordiazon) och Venzar (lenacil) för användning i sockerbetor. Betanal (fenmedifam) som tillhör gruppen fenylkarbamater, kom några år senare. Ungefär samtidigt kom också karbamatpreparaten Carbyne (barban) och Avadex BW (triallat) som var de två första preparaten för bekämpning av flyghavre. Dessa preparat försvann från marknaden 1984 respektive 1992. Flyghavrepreparatet Avenge (difensokvat) som är en kvartenär ammoniumförening kom 1976. Ett fjärde flyghavrepreparat introducerades 1977, nämligen Barnon Plus (en optisk isomer av flampropisopropyl tillhörande karbonsyraamider) som fanns kvar till 2002. Matrigon (klopyralid) och Benasalox (klopyralid + benazolin) var två preparat i raps och rybs från samma tidsperiod.
Flyghavre (Avena fatua) i vårsäd. (Foto © H. Fogelfors.)
Från mitten av 1960-talet och ca tio år framåt kom färre nya substanser ut på marknaden än tidigare. Preparatutvecklingen var då främst inriktad på att ta fram kombinationspreparat med fenoxisyror och bensoesyror (t.ex.dikamba) samt bensonitriler (t.ex. ioxinil, bromoxinil). Särskilt kombinationer där bensonitriler (kontaktverkande) ingick fick mycket stor användning i stråsäd och gräsvallar (t.ex. Certrol Trippel och Tetra, Oxitril 4). Bensoesyror (systemiska) gav god verkan mot baldersbrå och kamomill. En nackdel med bensoesyrorna var att de bröts ned långsammare i marken (2-4 månader) än bensonitrilerna (ca 5 veckor), vilket kunde ge längre efterverkan. Båda var dessutom akuttoxiska varför de flesta försvann från marknaden i början på 1990-talet. Preparatet Stroller Kombi, mot ogräs i hemträdgårdens gräsmattor, som innehöll MCPA och dikamba var kvar på marknaden till 2009. Nu återstår endast ett lök-preparat med ioxinil.
I början av 1970-talet kom flera karbonsyraamid-preparat. Treflan (trifluralin) fick den största användningen. Grund och omedelbar nedbrukning krävs efter sådd men före grödans uppkomst, vilket också gäller de tidigare nämnda profam och klorprofam. Treflan användes i våroljeväxter, kålväxter, bönor, dill och lök. Alla karbonsyraamid-preparaten är numera borta från marknaden.
Utrensning av äldre preparat och lågdosmedlens introduktion (1980 - )
Från mitten av 1970-talet och fram till början av 1980-talet återkallades eller förbjöds en rad äldre preparatgrupper, medan en ny generation av preparat växte fram. De karaktäriseras som relativt låggiftiga och ur arbetsmiljösynpunkt bättre formulerade än tidigare. Hit räknas Roundup (glyfosat, 1975) som blev en mycket stor produkt främst mot kvickrot och kom framför allt att så småningom att ersätta den omfattande TCA-användningen. TCA förbjöds som sagt 1990. Den största nyheten var sulfonylureornas introduktion 1984 med Glean 20 DF (klorsulfuron), de s.k. lågdospreparaten. Glean försvann från marknadnen 1999 p.g.a. att medlet gav för lång efterverkan. Speciellt känsliga var sockerbetor och vissa köksväxter. Vad beträffar Ally är det inte lämpligt att så höstoljeväxter samma år som medlet använts i annan gröda. Efter introduktionen av dessa medel har det fram till idag kommit en rad lågdosmedel, alla tillhörande gruppen urinämnen (se några exempel i följande tabell). Sulfonylureorna dominerar idag helt bekämpningen av örtogräs.