Maskros

(ogräsmaskros, lejontand, mjölkblomster, smörblomster, svinros, kopiss, gubberos, hajtand (Boh.), munkhuvud (Dalsl.), skallnacke (Ög.), svinblomma (Gotl.), svinmila (Sk.), Äggblomster, ) (Taraxacum sect. Ruderalia ) Fam:. Asteraceae

Danmark Mælkebøtte, Storbrittanien Dandelion, Estland Võilill, Finland Voikukat, HollandPaardebloem , Island Túnfífill, Lettland Arstniecibas pienene, Litauien Paprastoji kiaulpiene, Norge Løvetann, Polen Mniszek pospolity, Ryssland Одуванчик лекарственный, Tyskland Löwenzahn ,

Maskros är samlingsnamnet för en mycket variationsrik växtgrupp där gruppen ogräsmaskrosor är störst och av många mycket illa sedd i gräsmattor, vallar och betesmarker, medan andra anser att den snarare framstår som en nyttoväxt eller överlevnadsväxt. Unga, ljusa blad ger en C-vitaminrik sallad, men beskare än ruccola. Bladen kan också användas vid växtfärgning och som te eller så kan man jäsa blommorna till vin, vilket åter blev lagligt 1994. Roten rostades förr till kaffesurrogat under kristider. Den kan också kokas eller stuvas. Roten är bl.a. rik på inulin. Växtens vita mjölksaft innehåller bl.a. urindrivande ämnen (på franska kallad pissenlit=sängvätare). Vissa maskrosor innehåller förhöjda halter av kautschuk (latexmjölk). På 1950-talet var maskrosen föremål för korsningsförädling, men trots uppnådda halter på upp mot 25 % (latex) blev det ingen kommersiell användning. Bilindustrin har på senare år åter börjat visa intresse av bildäck framställda av kautschuk från maskrosrötter ("Taraxagum"). Namnet maskros nämns första gången i Svensk botanik år 1802, alltså ett ganska modernt namn, som syftar på de små, svarta insekter (trips) som brukar finnas i blomkorgarna med sin rika pollen- och nektarproduktion. Maskrosens förmåga att överleva och stå emot har också gjort den användbar som symbolväxt. Under andra världskriget var den motståndsrörelsens symbol i Norge och i Sverige har den blivit symbol för miljöpartiet.

Skriv utSkriv ut

Jordbruk
Övrig litteratur
 

Bolin, P. 1912. Våra vanligaste åkerogräs och deras bekämpande. Fritzes Bokf. AB, Stockholm, 168 pp.
 

DJF 2004. Ukrudtsbogen 4. udgave. Forskningscenter Flakkebjerg, Afdelning for Plantebeskyttelse, DK-4200 Slagelse.
 

Holm-Nielsen, C. 1998. Frö fra det dyrkede land. Danmarks JordbrugsForskning, Flakkebjerg.
 

Ighe. I. & Åberg, E. 1978. Ogräs på åker och i trädgård. LT:s förlag. Stockholm.
 

Korsmo, E., Vidme, T. & Fykse, H. 1981. Korsmos Ogräsplancher. Lantbruksförlaget, Oslo.
 

Mossberg, B., Stenberg, L. & Ericsson, S. 1992. Den Nordiska Floran. Wahlström & Widstrand, Stockholm, 696 pp.
 

Weidow, B. 2006. Ogräs på åker och i trädgård. Natur ock Kultur. Stockholm.
Trädgård
Övrig litteratur
 

Casta, S. 1983. Ogräsboken, om sådant som växer mellan raderna. Bokförlaget Settern.
 

Fogelfors, H. 2012. Vad är ett ogräs? Hemträdgården, 2, 42-45.
 

Ginsburg, G. 2009. Ogräs. Känn igen och ta bort. Prisma. Stockholm. Prisma. Stockholm.
 

Holm-Nielsen, C. 1998. Frö fra det dyrkede land. Danmarks JordbrugsForskning, Flakkebjerg.
 

Hultin S., Carlsson G. 2009. Rensa trädgården från kirskål, kvickrot, maskros och annat ogräs. Semic.
 

Mossberg B. & Stenberg L. 2003. Den nya Nordiska Floran. Wahlström & Widstrand, 928 pp.