Sand-Vikke, Fodder Vetch, Põld-hiirehernes, Ruisvirna, Zachte wikke, Dúnflækja, Smiltaja vikis, Ruginis vikis, Lodnevikke, Wyka kosmata, Горошек мохнатый, Zottelwicke,
Luddvicker förekom redan på 1700-talet som foderväxt, men infördes först i större omfattning på 1850-talet för att sedan allt mer ersättas av andra foderväxter. Arten är enbart höstgroende och kunde därigenom bli ett besvärligt ogräs i höstsäd (sandiga marker). Idag ovanlig som åkerogräs. En allt effektivare utsädesrensning under 1900-talet och artens känslighet för kemisk bekämpning har bidragit till dess tillbakagång. Idag har arten fått en viss rennässans som gröngödslings- och grovfoderväxt vid ekologisk odling.
Se även duvvicker, häckvicker, kråkvicker, sommarvicker, sparvvicker.
När det gäller direkta kontrollåtgärder av arter som enbart är fröspridda eller där fröna är en viktig del i reproduktionen finns två huvudstrategier. Antingen satsar man på att minska markens fröförråd genom grunda bearbetningar, när arten är som mest groningsbenägen. Detta stimulerar ogräsfröna att gro eller så bearbetar man så lite som möjligt så att så få frö som möjligt stimuleras att gro och fröförrådet i marken i stället får dö av efter hand. Detta kombineras med att man samtidigt försöker minska insättningarna på "fröbankskontot" i marken genom att vickern inte ges möjlighet att gå i blom och därmed sätta frö (se vidare under fliken Kontroll/livsformer ovan).
Kontrollåtgärder (klicka vidare):
Jordbearbetning som t.ex. Stubbearbetning, plöjning och radhackning.