Kontrollåtgärd: Ogräsharvning

Ogräsharvning som kontrollåtgärd

Ogräsharvning kan utföras på tre olika sätt: A. blindharvning,
B. harvning straxt efter grödans uppkomst och C. selektiv harvning i växande gröda.

• Bäst effekt fås på lätta jordar, sämre på mulljordar och leror. De senare får inte vara för torra, vilket ger sämre jordtäckning av ogräsen. Harva med andra ord så tidigt som möjligt medan det fortfarande finns fukt kvar i ytskiktet. På fukthållande mulljordar kan också ogräseffekten bli svag då bearbetningen hela tiden lockar nya frön att gro samtidigt som ogräsen lätt växer fast igen.

• Vill man minimera skadorna på grödan bör man harva före grödans uppkomst (A) samt efter att grödan fått åtminstone 2 till 3 blad. Oljeväxter något fler blad (B). Om det däremot är viktigast att komma åt ogräsen harva oavsett stadium.

• Selektiv ogräsharvning är mest påkallad i konkurrenssvaga grödor/bestånd.

A. Blindharvning innebär att fältet harvas grunt (max 1 cm) mellan grödans sådd och uppkomst, så att grödan inte skadas. Det kan ibland vara fördelaktigt att utföra harvningen i mörker (se mörkerharvning). Bäst effekt får man 1-2 dagar före grödans uppkomst, speciellt mot tidigt groende ogräs t ex åkersenap. När du kan se ogräsplantornas hjärtblad under en utlagd glasskiva, är den rätta tidpunkten inne! Åtgärden bör i de flesta fall följas upp med en ogräsharvning efter grödans uppkomst. Blindharvning användes flitigt innan moderna kemiska bekämpningsmedel introducerades.

Figur. Blindharvning i ärter med kraftig förekomst av åkersenap.

B. Harvning straxt efter grödans uppkomst kan utföras i många grödor t ex vår- och höstsäd, majs, vår- och höstraps, ärter, åkerbönor, lin. Effekten på ogräsen förorsakas av att de: 1) helt eller delvis täcks med jord, 2) rycks upp, gäller vid torra förhållanden. Små groddplantor (max. ett örtblad), plantor med lite reservnäring/eller inte nått sin kompensationspunkt* samt arter med små frön d.v.s lite reservnäring (t ex kamomill, vallmo) är mer känsliga för jordtäckning än arter med större frön som t ex hos dån, flyghavre, snärjmåra, åkerbinda. Unga gräsplantor (t ex vitgröe, åkerven) är också mindre känsliga för jordtäckning än unga örtplantor. Grödan täcks naturligtvis också till viss del men det gäller att anpassa täckningsgraden så man får en så stor konkurrensfördel som möjligt för grödan gentemot ogräset. För ett tillfredsställande resultat krävs en jämn, relativt stenfri markyta och jord tillräckligt lös för god planttäckning samt ett från början måttligt ogrästryck.

C. Selektiv harvning i växande gröda kan utföras där grödans plantor växer i täta och robusta rader så att harvens långa pinnar styrs mellan raderna. Bäst effekt fås i stråsäd och då vid begynnande stråskjutning (DC 30). God effekt erhålles mot mer lågväxande ogräs som t.ex våtarv och viol, medan effekten mot högvuxna arter som t ex svinmålla och åkersenap blir betydligt sämre. Vanligtvis räcker det med en harvning efter grödans uppkomst (B), i synnerhet om man hunnit med en blindharvning (A).