Hur väl en ogräsplanta kan hävda sig på en viss växtplats med dess mark- och klimatförhållanden beror dels på artens egenskaper, dels på hur dessa passar ihop med VAD som odlas och inte minst HUR man odlar.
När skördetröskan introducerades på 1940-talet och sedan successivt ersatte självbindaren kunde stråsäden skördas fult mogen, vilket innebar att skörden kom att ske åtminstone två veckor senare än förut. Detta medförde att dubbelt så många frön som tidigare ofta hann mogna och falla till marken (drösa) före skörd. Den äldre självbindartekniken innebar att stråsäden skördades vid ett tidigare mognadsstadium, s k bindarmognad. Många ogräsfrön hade då heller inte mognat helt och hade kanske bara delvis börjat drösa. Sädeskärvarna (nekar) fick sedan torka på fältet på olika sätt, beroende på var i landet man befann sig. De kördes därefter in på gårdens loge för att under hösten tröskas på ett stationärt tröskverk. Detta innebar med andra ord att många ogräsfrön kom att föras bort från åkern och därmed inte hamna i markens fröförråd. Bindarskörd var den förhärskande skördemetoden av stråsäd från 1920-talet fram till åtminstone mitten av 1950-talet.
Skördetröskan kom alltså att gynna de fröspridda ogräsen, men detta har maskerats av effektiv kemisk kontroll, som sedan 1950-talet i stället har bidragit till att reducera antalet fröogräs per ytenhet till mer än hälften. Skördetröskan kom också att medföra en mer uttalad selektion, då lätta frön (t.ex. lomme, svinmålla, våtarv, åkerven) huvudsakligen återförs till åkern via agnar och boss, medan tyngre frön (t.ex. jordrök, pilört, snärjmåra, åkerbinda) i större utsträckning hamnar i tröskans spannmålstank.
En fråga som från och till ända sedan 1950-talet dykt upp i olika sammanhang vid skördetröskning är om man vid själva tröskningen skulle kunna samla upp en del av de kvarvarande, ej drösade ogräsfrön som passerar genom tröskan, så att de inte hamnar på marken via halm, agnar och boss. Skulle denna minskade tillförsel till fröförrådet på lång sikt kunna bidra till en minskad herbicidanvändning?
Försöksresultat visar att så inte är fallet då allt för stor andel av ogräsfröna redan har drösat. Vad som dock kan ske är en förskjutning i ogräsflorans sammansättning om man t ex odlar vårsäd i en följd av år och skördar/tröskar på samma sätt (t.ex. låg eller hög stubbhöjd) och dessutom ungefär vid samma tidpunkt. Detta kan t ex innebära att mer svårkontrollerade arter gynnas eller vice versa. Med tanke på stubbhöjd kan detta också ge mer lågvuxna arter konkurrensfördelar. Sådana förändringar motverkas av mångformighet och variation när det gäller val av gröda/sorter och odlingsmetoder.
Skördemetoder som däremot vid upprepad användning på sikt kan påverka ogräsfröförrådet i marken och därmed ogräsflorans sammansättning och totala biomassa är helsädesensilering, men framför allt conteiner-skörd där hela grödan inklusive ej drösade ogräsfrön tas om hand. Det senare tillämpas på sina ställen i Nordamerika.
Bland tidigt drösande arter märks: dån, flyghavre, kamomill, lomme……
Bland sent drösande arter märks: baldersbrå, skräppa, snärjmåra, åkerbinda……