Kontrollåtgärd: Jordbearbetning som t.ex. Stubbearbetning, plöjning och radhackning.
Stubbearbetning och plöjning som kontrollåtgärder
Kvickrotsutlöparnas utveckling i marken i olika försök med årlig behandling mot kvickrot (långtidseffekter). Källa: SLU, Rapport från avdelningen för jordbearbetning, nr. 93, 1998.
För att hålla tillbaka ogräsen så effektivt som möjligt på åkern i trädgårdslandet ska jorden bearbetas snarast möjligt efter skörd eller under sommarens trädesbruk (se vidare Trädesbruk). Detta för att plantor av ettåriga arter ska förstöras (minskad fröproduktion) och fleråriga arters underjordiska fortlevnadsorgan hämmas så fort som möjligt. Tänker man enbart plöja åkern eller bara gräva om sin odlingslott inför hösten ska det följaktligen ske omedelbart efter skörd.
Anser man det däremot nödvändigt att göra en mer omfattande ogräsinsatts (t.ex. vid för mycket kvickrot efter en svag skörd vid ensidig spannmålsodling) eller om man vill odla ekologiskt (ingen kemisk ogräsbekämpning) är en eller två grundare bearbetningar efter skörd av årets huvudgröda en effektiv åtgärd före en senare plöjning. Detta kallas stubbearbetning i jordbrukssammanhang. En avslutande plöjning ökar starkt möjligheten att långsiktigt hålla framför allt de fleråriga ogräsen under kontroll. Tumregeln säger att om man inte sätter in kontrollåtgärder har man 2-4 gånger mer kvickrot i nästa gröda. Plöjningen kan utföras direkt efter sista bearbetningen eller om väderförhållandena så tillåter kan man vänta tills kvickroten hunnit växa ytterligare och då förbrukat ännu mer av sina reservförråd.
Avgörande för fullgod ogräseffekt av upprepad jordbearbetning är att nya skott och plantor hinner utvecklas mellan de olika bearbetningarna och att en avslutande höstplöjning inte äventyras av väderförhållandena eller en alltför tidig vinter. Vid eko-odling är plöjningen helt nödvändig, då ju kemisk bekämpning inte är aktuell. Man får räkna med minst tre veckor mellan bearbetningarna. Som riktvärde för nästa bearbetning kan man ha kvickrotens 3-4 bladsstadium då den lagrade energin har sin lägsta nivå och tillväxtförmågan är som svagast (kompensationspunkten). Tidig skörd och en lång och mild höst medger flera bearbetningar som förstärker effekten. Det bästa resultatet vad beträffar såväl ogräseffekt som skördens storlek nås dock genom att kombinera mekanisk och kemisk ogräsbekämpning (se vidare under Herbicider).
Figur. Upprepad bearbetning tär på upplagsnäringen och försvagar kvickroten, när åtgärden sker före det att kompensationspunkten nåtts. Plantan utarmas och får försvagad konkurrenskraft eller dör. Görs åtgärderna för sällan så bibehåller kvickroten sin konkurrenskraft.
Stubbearbetning är effektiv på tre sätt:
- Den hämmar tillväxten av fleråriga ogräs. Det gäller särskilt platsbundna arter som groblad och skräppa, men också arter med ovanjordiska stamutlöpare som revsmörblomma, men om effektivt genomförd inte minst arter med grunt växande utlöpare (<0,2 m) som kvickrot, lentåtel och storven genom att försämra deras möjlighet till upplagring av reservnäring under eftersommar och höst. Effekten på mer djupväxande arter (0,5-0,75 m) som hästhov och åkertistel är inte lika kraftig och mer chansartad. P.g.a. höstvila blir stubbearbetningens effekt på åkermolke svagare, men medför betydande effekt följande år. Allra sämst är dock effekten mot arter som åkerfräken, vars underjordiska skottsystem når djup på 1-1,5 m.
Stubbearbetningen stoppar fotosyntesen och därmed energiinlagringen i de fleråriga ogräsens underjordiska rot- och utlöparsystem. Sönderdelning stimulerar skottbildningen och stimulerar därmed tidig energiförbrukning. Upprepad jordbearbetning kan därför tära starkt på växtens energireserver. En väl utförd djup nedbrukning (plöjning) gör att flertalet skott från försvagade fortlevnadsorgan inte orkar nå markytan igen. De uppkomna skottens konkurrensförmåga i kommande gröda minskar också kraftigt.
Plöjning med skumrist gör att sönderdelade plantdelar hamnar så nära plogfårans botten som möjligt. Om man inte plöjer kan sönderdelning leda till en förökning i stället för bekämpning, i synnerhet om man under hösten bara hinnit med 1-2 bearbetningar. Ogräsen kan då snabbt ta igen ”förlorad mark”, men även en enda stubbearbetning kan öka effekten av en följande plöjning och en efterföljande konkurrenskraftig gröda. Där vårplöjning är möjlig har den också god effekt.
Ogräseffekten blir störst för arter som kvickrot, vilken växer till långt ut på hösten. En art som åkermolke däremot går under hösten in i vila och skjuter nästan inga nya skott, vilket gör att den under hösten inte går att svälta ut på samma sätt som kvickroten. Det är dock meningsfullt att redan på hösten sönderdela molkens rötter före djupplöjning. En betydande ogräseffekt av detta får man följande vår och sommar.
Väl sönderdelad och djupt nedplöjd kvickrot ger god effekt. Principskiss (Håkansson 2003).
- Stubbearbetning stimulerar ogräsfrön till groning. Uppkomna plantor kan sedan förstöras av höstplöjning på åkern eller omgrävning i trädgårdslandet eller rabatten. Detta kan ge en viss tömning av fröförrådet i marken (10-15 %) beroende på antalet bearbetningar under hösten och på de olika ogräsens groningsegenskaper.
I vårsådda grödor dominerar vårgroende ogräs, vars frön gror i mindre omfattning samma år som de drösat. För att komma åt mer groningsbenäget frö av dessa arter krävs en djupare bearbetning så att äldre, mer groningsbenäget frö kommer upp till markytan och gror före slutlig såbäddsberedning.
I höstsådda grödor däremot dominerar höstgroende ogräs, vars frön hos vissa arter i relativt stor omfattning blir groningsmogna redan kort tid efter drösningen under sensommar och höst. De bör alltså inte myllas ned djupt. Den vinterannuella penningörten m.fl. har en omfattande vårgroning med plantor som då beter sig som sommarannueller. Förekommer det rikligt med frön av t.ex. baldersbrå (ljusgroende) bör marken inte bearbetas förrän merparten av de under hösten groningsvilliga fröna grott. Vänds de ned för tidigt går de i vila och blir istället en insättning på fröbankskontot.
- Stubbearbetning förhindrar frösättning i ogräsbeståndet under hösten, vilket bäst sker genom skumplöjning, t.ex. med någon typ av bearbetnings-Carrier. Efter skörd släpps mycket mer ljus ned till kvarvarande ogräs, som då kan växa kraftigt. En första stubbearbetning bör ske snarast efter skörd.
Stubbearbetning innebär dessutom att stubb och skörderester blandas in i jorden, vilket påskyndar dessas nedbrytning. Tidig bearbetning på hösten efter skörd innebär ökad mineralisering av kväve och därmed också ökad risk för kväveläckage. Särskilt vid eko-odling och vid vårplöjning kan avslagning med t.ex. en betesputsare strax efter höstens skörd vara en alternativ åtgärd. Kvickroten stimuleras då att växa om och ska sedan slås av senast då nya skott fått 3-4 blad. För att minska negativ markpackning kan detta också vara ett alternativ under blöta höstar.
Stubbearbetning bör alltså utföras under goda markförhållanden, dvs. när det inte är för blött. Det finns annars risk för att ogräseffekten blir sämre och att efterföljande gröda påverkas negativt. Missa alltså inte att stubbearbeta särskilt under lite torrare höstar och komplettera sedan i växtföljden med kemisk bekämpning vid behov. Lämpligt redskap bestäms av vad du vill åstadkomma (se ovanstående tre punkter). Faktorer som avverkningskapacitet och stenkänslighet samt förmåga att blanda in växtrester och klara av stora halmmängder samt sönderdela kokor och hålla bearbetningsdjupet måste beaktas. Lämpliga redskap kan då vara en kultivator eller ett tyngre tallriksredskap. I trädgården kan man t.ex. använda en jordfräs eller någon typ av handredskap som du känner dig bekväm med och som ger önskat bearbetningsdjup, lämplig markstruktur o,s.v.
Stigande drivmedelskostnader innebär att allt fler lantbrukare söker kostnadsbesparande åtgärder, vilket bl.a. innebär att man idag inte plöjer lika mycket som för 10-20 år sedan. Plöjningsfria lösningar /reducerad jordbearbetning (d.v.s. ”icke vändande” bearbetning) kan t.ex. vara stubbearbetning (2)-3 gånger under hösten eller direktsådd i den tidigare skördade grödans stubb. Reducerad jordbearbetning är inte bara fråga om brukarens ekonomi. Det finns också flera betydelsefulla miljöskäl som pekar på denna typ av jordbearbetning, t.ex. förbättrad markstruktur, begränsad mineralisering, minskad utlakning av fosfor och kväve, större kolinlagring i marken och mindre koldioxidutsläpp. Tillämpas reducerad jordbearbetning enbart som en mer kostnadsbesparande och extensiv åtgärd är det dock stor risk för konflikt mellan miljömålen (minskad utlakning och jordbrukets klimatpåverkan) å ena sidan och ökad kemisk bekämpning å den andra.
Det krävs goda kunskaper och ett stort intresse från odlaren, inte minst vad beträffar växtföljder, för att klara denna balansgång så att den minskade plöjningen inte måste kompenseras med sådan kemisk bekämpning som är miljömässigt problematisk. Det är mycket viktigt att grödans konkurrensförmåga upprätthålls så att avkastningen inte blir för låg vid reducerad jordbearbetning.
Resultatet kan annars bli:
- att fleråriga ogräs åtminstone på sikt kraftigt förökas med ökat behov av kemisk bekämpning som följd,
- att ettåriga arter med frön utan lång groningsvila också kraftigt förökas, t.ex. åkerven, renkavle, sandlosta, råglosta (idag rödlistad).
Slutsatsen av detta blir att reducerad jordbearbetning och direktsådd förändrar ogräsfloran samtidigt som risken är stor för att de mekaniska åtgärderna måste kompletteras med alltför omfattande kemisk bekämpning.
Effekt på åkertistel av stubbearbetning och plöjning efter en åtta-årig, varierad växtföljd med tre vallår (Foto H. Fogelfors 2006 ©).