Aktuella frågor som vi just nu tar upp är:

Fröspridning med fodertransporter.

Uppslag av spikklubba, svinamarant och malörtsambrosia under ett fågelbord.

Foto: Uppslag av invasiva ogräs vid ett fågelbord där det vintern innan utfodrats med en viltfågelfröblandning innehållande importerat frö. (Malörtsambrosia, spikklubba, svinamarant.)

Torkan under 2018 innebar en omfattande handel med djurfoder såväl inom landet som genom import. Detta innebär risk för spridning av arter som tidigare mest varit lokalt förekommande i landet. Samtidigt som för oss nya arter och genotyper från t.ex. Mellaneuropa genom importfoder dessutom kan få en extra gratischans till etablering tack vare ett förändrat klimat och bädda för framtida ogräsproblem. Importfoder från kontinenten kan dessutom föra med sig frömaterial som kan späda på resistensutvecklingen hos arter som t.ex. renkavle (se Tilltagande herbicidresistens nedan).  (Lista på invasiva arter med lästips för ytterligare information: Invasiva arter (klicka för att ta hem en pdf). Risk för nya ogräsproblen med importerat foder, Lars Andersson, 2019. (Klicka är för att ta hem en pdf av artikeln.)

 

Ett eventuellt glyfosatförbud.

Glyfosat började användas vid mitten av 1970-talet och är idag det i Sverige och i övriga världen mest använda ogräsmedlet. I Sverige används medlet årligen på ca 250 000 ha. Den viktigaste användningen är bekämpning av fleråriga arter som t.ex. kvickrot vid vallbrott och efter stråsäd. Glyfosat ifrågasätts allt mer i många länder efter misstankar om att den aktiva substansen skulle kunna vara cancerframkallande. Olika internationella myndigheter har kommit fram till olika bedömningar, vilket skapat ovisshet om medlet ska förbjudas eller ej. EU-parlamentet vill mot bakgrund av detta ha ett förbud f.o.m. 2023. Ett förbud skulle skapa omfattande omställningsproblem för stora delar av dagens moderna jordbruk. Innan ett sådant beslut krävs noggranna konsekvensanalyser av såväl miljömässiga som företagsmässiga och samhällsekonomiska effekter. Frågan är hur kommer dagens odlingssystem inom jordbruks- och trädgårdsnäringen att behöva utformas vid ett förbud? Hur skulle detta i förlängningen påverka landets livsmedelsproduktion och hur skulle i så fall utfasningen ske?

 

Tilltagande herbicidresistens hos ogräsfloran.

Resistens eller ökad motståndskraft mot kemiska ogräsmedel (herbicider) hos enskilda ogräs är ingen ny företeelse i Sverige utan uppmärksammades redan på 1970-talet d.v.s. 20 - 30 år efter att de första mer moderna medlen kom på  marknaden. Det var då frågan om strandfräne i plantskolor. Då Sverige har en förhållandevis låg användning av kemiska ogräsmedel har resistensutvecklingen ur ett europeiskt perspektiv varit relativt begränsad. Undantaget är renkavle där resistenssituationen är något oroande p.g.a. ett omfattande slektionstryck under en längre tid från en och samma typ av ogräsmedel. Totalt har man i Sverige hittills konstaterat utvecklad resistens hos ca 10 arter. Förutom renkavle kan åkerven och våtarv nämnas. Mönstret för resistensutveckling är genomgående ensidiga växtföljder och begränsat val av bekämpningsmedel. I det senare fallet ofta beroende på brist på alternativ. Det är alltså viktigt att kontinuerligt följa upp misstänkta fall så vi inte blir tagna på sängen.